. . . .jag vet det var länge sen. Längst sen i bloggens historia och så blev det pga dels kärlekens intåg men också utvecklingen på pappaskapsfronten. Den senare var lite av en inbillad förbättring eftersom moderskapets nyckfullhet vad gäller samarbete och kommunikation i sin enklast nedskalade form går att beskriva med EN mening : "vid ingen egen vinning skiter jag i det".
Lite mer utbredd förklaring kommer en annan veckodag än en fredag e.m. Man kanske kunde trott att det faktiskt skulle lösa upp knutarna efter tingsrätter och fanskap, men inte ens den mest välslipade domare har lust att på über-detaljnivå reglera hur föräldrar skall förhålla sig till de situationer de ställs inför med flera barn tillsammans. Det är ju nya grejer varje vecka och vi hade nog suttit därinne i salen fortfarande då.
Nej, nånstans måste även systemet och staten lita på att vuxna är kapabla att lösa mindre saker när sagde stat bestämt i stort hur det skall vara. Jag tror i princip på just detta också men jag har blivit varse detta år att samarbete kräver minst 2 parter som i sin basform pratar samma språk och vill åt samma håll.
Nån sa till mig i ett annat diskussionsforum "det är ju svårt att komma överens om vart man skall plantera trädet om man inte ens kan enas om vad ett träd är". Tyvärr är nivån kvar där när moderskapet bestämmer sig för det. I min roll som faderskap och trygghet för barnen måste jag se över och förbi mig själv och stoppa undan känslorna av svek och bitterhet gentemot henne för att göra det som i alla lägen är bäst för barnen. Trist nog är hon ljusår bort från att klara av detta själv,
Nu helg, nu skönt att sova lite och rå om sig själv
fredag 26 oktober 2012
fredag 23 december 2011
Julefrid !
. . . Det råder så när på julefrid hos mig. I boet som i själen. Det där sistnämnda är en direkt motsats till vad jag skrev i mitt förra inlägg, för det finns kärlek och den är äkta. Den senaste veckan har det ömsesidigt utvecklats känslor mellan mig och henne och häromdagen bestämde vi helt enkelt oss för att inte smyga alls med det. Hennes och mina ungar har på varsin kant accepterat den andre vuxne och den egne förälderns val . . och det kändes naturligt för oss båda.
Så jag är liksom officially off the market så att säga. Känns fenomenalt och man ryser när man får små söta sms eller en extra beröring. Sånt där man trodde andra fick bara...
Sen att barnen är hos mig denna jul, det pyntas och fixas samt att julklapparna är ordnade och blir bra är ju den största fridskaparen av alla. Ska bli så himla mysigt. . . :)
Det är ganska precis 1 år sedan det stora stöket med barnens mor bröt ut. Många saker har stabiliserats men det innebär inte att det är bra. 2012 kommer att bli året när Pappan fokuserar på att må bra och ta hand om sitt och sina i ännu större utsträckning än 2011. Barnen allt kring dem står alltid först så för den delen ingen skillnad. Dock kommer exet inte få någon respons på ev provokationer eller dåligt beteende. Nånstans får det bli en läxa för henne att vill man mig något är det normalt hyfs som gäller.
God Jul, Gott Nytt År !
Så jag är liksom officially off the market så att säga. Känns fenomenalt och man ryser när man får små söta sms eller en extra beröring. Sånt där man trodde andra fick bara...
Sen att barnen är hos mig denna jul, det pyntas och fixas samt att julklapparna är ordnade och blir bra är ju den största fridskaparen av alla. Ska bli så himla mysigt. . . :)
Det är ganska precis 1 år sedan det stora stöket med barnens mor bröt ut. Många saker har stabiliserats men det innebär inte att det är bra. 2012 kommer att bli året när Pappan fokuserar på att må bra och ta hand om sitt och sina i ännu större utsträckning än 2011. Barnen allt kring dem står alltid först så för den delen ingen skillnad. Dock kommer exet inte få någon respons på ev provokationer eller dåligt beteende. Nånstans får det bli en läxa för henne att vill man mig något är det normalt hyfs som gäller.
God Jul, Gott Nytt År !
tisdag 6 december 2011
fakking fejsbuck
Sent påkommet det vet jag. Måste varit bromsolja i tankeflödet under hösten...... Jag har kanske registrerat detta tidigare och möjligen yrat med nån kompis om saken. Men det slog mig på allvar i helgen när barnen var hos moderskapet hur lite Facebook betyder egentligen. För mig. Jag kände inte ens behovet av att logga in mer än en kortkortis på lördagen. Det är inte DÄR livet är eller bör vara enligt min åsikt. Men det förundrar mig bortom vett och förstånd hur alltför många tycks finna absoluta behov av att rapportera allt de gör, alla ställen de är på och precis vad som sker i varje given sekund. Man ska checka in, gilla, tycka, lägga ut bilder på någon familjemedlems strumpor och ha en app (eller flera) och helst en s k smartphone så man kan sitta på pendeln eller tunnelbanan och effektivt plöja igenom alla kompisars senaste aktiviteter, tycka till om någons fullkornsfrukost och såklart låta samtliga veta att Grön Linje dras med förseningar på förkastliga 2 minuter !
Finns detta behov verkligen, eller är det skapat ? För mig är Facebooks enda syfte att kunna hålla normal kontakt med personer som av olika skäl inte finns geografiskt nära för en spontanfika. Visst kommenterar jag ibland på folks statusar, och självklart skriver jag en och annan uppdatering själv. Men mer och mer känner jag att det inte är värt tiden att sitta inloggad eftersom jag rent krasst inte vill lägga ut hela mitt liv på nätet och absolut inte vill veta allt om alla som de skriver där.
Läste på ett forum om en kille som på fullaste allvar undrade om han och hans tjej kunde fortsätta vara tillsammans av den enda orsaken att han ville ändra deras relationsstatus men hon vägrade. Hans argument var att det var viktigt att stå som "tillsammans med *namn*" på facebook, annars kunde det ju lika gärna vara. Jag hoppas tjejen bankade vett i virrpannan verbalt ... :)
Och nu är det även såhär att de senaste s k uppdateringarna som admin på facebook gjort inte uppskattas. Från att ha varit hanterbart och användar-ok har det övergått till något som jag uppfattar som vad facebook-admin vill att vi skall göra. I förlängningen styr de alltså oss åt något som vi kanske inte själva vill, men eftersom vi redan är snärjda där är det bara att hänga med tåget eller hoppa av. Det finns ingen pause-knapp, ingen ångervecka eller ens chans att tycka till på förändringarna. De bara sker.
Vi förpassas till lakejer under amerikanskt totalkontroll och DET i sig är något jag absolut värjer mig emot.
Fakking fejsbuck har försnillat sin användarvänlighet för mig, och när jag väl hamnat i obstinat-läge finns ingen återvändo.
Det blir städning bland vänner, rensning av de få foton som är där och de som vill ha kontakt med mig får väl ringa eller smsa då. Det är, bortsett från denna blogg, inte så att jag är särskilt anonym... :)
Någon sa : Finns man inte på fejsbuck finns man inte.
Hoppsan, då har jag ingen bror....
Finns detta behov verkligen, eller är det skapat ? För mig är Facebooks enda syfte att kunna hålla normal kontakt med personer som av olika skäl inte finns geografiskt nära för en spontanfika. Visst kommenterar jag ibland på folks statusar, och självklart skriver jag en och annan uppdatering själv. Men mer och mer känner jag att det inte är värt tiden att sitta inloggad eftersom jag rent krasst inte vill lägga ut hela mitt liv på nätet och absolut inte vill veta allt om alla som de skriver där.
Läste på ett forum om en kille som på fullaste allvar undrade om han och hans tjej kunde fortsätta vara tillsammans av den enda orsaken att han ville ändra deras relationsstatus men hon vägrade. Hans argument var att det var viktigt att stå som "tillsammans med *namn*" på facebook, annars kunde det ju lika gärna vara. Jag hoppas tjejen bankade vett i virrpannan verbalt ... :)
Och nu är det även såhär att de senaste s k uppdateringarna som admin på facebook gjort inte uppskattas. Från att ha varit hanterbart och användar-ok har det övergått till något som jag uppfattar som vad facebook-admin vill att vi skall göra. I förlängningen styr de alltså oss åt något som vi kanske inte själva vill, men eftersom vi redan är snärjda där är det bara att hänga med tåget eller hoppa av. Det finns ingen pause-knapp, ingen ångervecka eller ens chans att tycka till på förändringarna. De bara sker.
Vi förpassas till lakejer under amerikanskt totalkontroll och DET i sig är något jag absolut värjer mig emot.
Fakking fejsbuck har försnillat sin användarvänlighet för mig, och när jag väl hamnat i obstinat-läge finns ingen återvändo.
Det blir städning bland vänner, rensning av de få foton som är där och de som vill ha kontakt med mig får väl ringa eller smsa då. Det är, bortsett från denna blogg, inte så att jag är särskilt anonym... :)
Någon sa : Finns man inte på fejsbuck finns man inte.
Hoppsan, då har jag ingen bror....
torsdag 24 november 2011
Försäkringskassan borde byta namn
Jag är glad att jag är frisk, klarat mig från olyckor och inte dras med några som helst åkommor som kunde gjort att man hamnade i Försäkringskassans klor.
Eller klor föresten, det är ju lite felvisande. Deras frys menar jag nog. Den där boxen de stoppar folk i som de själva bedömmer inte skall behandlas bättre än slaktavfall.
Som killen på aftonbladet.se (se länk) igår, där han tydligen skulle söka jobb på deltid med sitt gipsade ben trots att en läkare sjukskrivit honom. Hur tänkte handläggaren här ? Kille in artikeln är bara en i mega-mängden ... Förvisso framgår inte samtliga detaljer i ärendet såklart, men nån jädra stans måste man väl ändå kunna dra en gräns för hur man behandlar folk i allmänhet och sjuka/sjukskrivna i synnerhet. Jag menar på att de flesta som söker ekonomiskt stöd av det här slaget inte valt det själva. Varför straffa dem ?
Så till mitt egna lilla aber med Försäkringskassan, hela triggern till dagens inlägg. TFP.
TFP stå för Tillfällig FöräldraPenning a.k.a VAB (Vård av Barn). En administrativ mardröm för Försäkringskassan, förälderar och skola/dagis. De enda som eventuellt har något positivt ut av det är väl att det rättfärdigar en Inscanningscentral i Östersund vars uppgift framgår glasklart av namnet. De scannar in dokument som gemene folk skickar in.
Man skall alltså, utöver sin ansökan om att få 80% av en summa pengar som aldrig är i nivå med ens lön (minus skatt) dels knappa in massa uppgifter via deras hemsida. Sen vänta 3-5 dagar (om Posten sköter sig) på att ett intygsformulär skickas hem. Detta intyg skall sen tas med till dagis/förskola för påskrift, därefter skickas till Inscanningscentralen. När så skett (förutsatt att Posten skött sig och Inscanningscentralen inte slarvar bort papprena) har Försäkringskassan 30 dagar på sig i normalläge att processa ansökan och godkänna utbetalningen.
Så vad är problemet tänker du nu ? Jo, såhär är det :
* Intyget kom till för att stävja fusk. Något som det så sent som förra veckan rapporterades om inte ha skett. Man kunde vid en studie av detta inte påvisa någon märkbar förändring av mängden fuskare före resp. efter intygets införande. Således en adminstrativ pålaga som saknar befog.
* Om man som förälder drabbas av Postens slarv, måste man ringa Försäkringskassan och be dem skicka om intygsformuläret. man tappar återigen tid pga nån annans slarv.
* När intyget väl är signerat av skola/dagis och man skickar in det, är man rättslös igen. För slarvar Posten bort brevet (vilket hänt mig 2 gånger i år och 4 gånger förra året) får man börja om med Försäkringskassan och nytt intyg. Ingen tar ansvar.
* Om Inscanningscentralen inte gör det de ska, får man börja om igen. Lika friställd är man här som om Posten tabbar sig. Och ingen tar heller ansvar för detta, jag har fått känna på denna med.
* Försäkringskassan har inga som helst efterverkningar att vänta om de lägger ens ansökan på hög, skiter i att hantera den. De skyller på hög arbetsbelastning och sen är det färdigdiskuterat.
Sen då ? Om man nu lyckas med detta och har turen med sig i alla led ? Ja, då kommer plötsligt Försäkringskassan på att de inte kan betala ut ersättningen inom sina 30 dagar därför att en planerad annan utbetalning skall genomföras dag 41. Då skjuter man sonika på den förste så att de båda sammanfaller på senast tänkbara dag. Och detta givetvis utan att meddela någon.
Senast igår spenderades totalt 2 timmar i telefon (varv 45 min i kö) för att reda ut en härva av bortslarvade intyg, felaktig information från Försäkringskassans kundtjänst, ett floppigt daterat intyg från en skola (de hade av misstag signat frånvaron från skolan en Lördag, men Försäkringskassan kunde inte acceptera att det var totalt ologiskt och acceptera intyget. Således fick jag be dem att skicka ut ett nytt blankt och ta om hela proceduren. Tack och bock). Ingenstans hos de 3 olika handläggare jag pratade med fanns förståelse för att det nånstans borde gått att lösa detta lite smidigare. De saknade totalt vilja att hitta nån lösning annan än den tidsödlande vägen med nya papper. De kunde inte ens notera i "case-file" att skyndsam handläggning vore uppskattat (caset är från september i år) för att vi har inte den rätten att sätta press på handläggarna . . . . Jo tjena ! Vad faen uppfann man internkommunikation för ?
Jag är på god väg att offentligt agitera för att Försäkringskassan i dess nuvarande form byter namn. Det får bli Förskingringskassan istället och man behöver inte ens förklara innebörden.
Det som stör mig mest ?
Att de som månne har makten att bestämma över verksamheten så hårt blundar för hur folk blir bemötta, hur enskilda hamnar i kläm, hur deras verksamhet uppfattas offentligt. Hur handläggarna får sina bedömningsgrunder så hårt åtsnärjda att de snart sagt inte får godkänna någon som helst form av ersättning.
De politikerna har glömt bort att de finns för folket, inte tvärtom.
Tack för ordet.
Eller klor föresten, det är ju lite felvisande. Deras frys menar jag nog. Den där boxen de stoppar folk i som de själva bedömmer inte skall behandlas bättre än slaktavfall.
Som killen på aftonbladet.se (se länk) igår, där han tydligen skulle söka jobb på deltid med sitt gipsade ben trots att en läkare sjukskrivit honom. Hur tänkte handläggaren här ? Kille in artikeln är bara en i mega-mängden ... Förvisso framgår inte samtliga detaljer i ärendet såklart, men nån jädra stans måste man väl ändå kunna dra en gräns för hur man behandlar folk i allmänhet och sjuka/sjukskrivna i synnerhet. Jag menar på att de flesta som söker ekonomiskt stöd av det här slaget inte valt det själva. Varför straffa dem ?
Så till mitt egna lilla aber med Försäkringskassan, hela triggern till dagens inlägg. TFP.
TFP stå för Tillfällig FöräldraPenning a.k.a VAB (Vård av Barn). En administrativ mardröm för Försäkringskassan, förälderar och skola/dagis. De enda som eventuellt har något positivt ut av det är väl att det rättfärdigar en Inscanningscentral i Östersund vars uppgift framgår glasklart av namnet. De scannar in dokument som gemene folk skickar in.
Man skall alltså, utöver sin ansökan om att få 80% av en summa pengar som aldrig är i nivå med ens lön (minus skatt) dels knappa in massa uppgifter via deras hemsida. Sen vänta 3-5 dagar (om Posten sköter sig) på att ett intygsformulär skickas hem. Detta intyg skall sen tas med till dagis/förskola för påskrift, därefter skickas till Inscanningscentralen. När så skett (förutsatt att Posten skött sig och Inscanningscentralen inte slarvar bort papprena) har Försäkringskassan 30 dagar på sig i normalläge att processa ansökan och godkänna utbetalningen.
Så vad är problemet tänker du nu ? Jo, såhär är det :
* Intyget kom till för att stävja fusk. Något som det så sent som förra veckan rapporterades om inte ha skett. Man kunde vid en studie av detta inte påvisa någon märkbar förändring av mängden fuskare före resp. efter intygets införande. Således en adminstrativ pålaga som saknar befog.
* Om man som förälder drabbas av Postens slarv, måste man ringa Försäkringskassan och be dem skicka om intygsformuläret. man tappar återigen tid pga nån annans slarv.
* När intyget väl är signerat av skola/dagis och man skickar in det, är man rättslös igen. För slarvar Posten bort brevet (vilket hänt mig 2 gånger i år och 4 gånger förra året) får man börja om med Försäkringskassan och nytt intyg. Ingen tar ansvar.
* Om Inscanningscentralen inte gör det de ska, får man börja om igen. Lika friställd är man här som om Posten tabbar sig. Och ingen tar heller ansvar för detta, jag har fått känna på denna med.
* Försäkringskassan har inga som helst efterverkningar att vänta om de lägger ens ansökan på hög, skiter i att hantera den. De skyller på hög arbetsbelastning och sen är det färdigdiskuterat.
Sen då ? Om man nu lyckas med detta och har turen med sig i alla led ? Ja, då kommer plötsligt Försäkringskassan på att de inte kan betala ut ersättningen inom sina 30 dagar därför att en planerad annan utbetalning skall genomföras dag 41. Då skjuter man sonika på den förste så att de båda sammanfaller på senast tänkbara dag. Och detta givetvis utan att meddela någon.
Senast igår spenderades totalt 2 timmar i telefon (varv 45 min i kö) för att reda ut en härva av bortslarvade intyg, felaktig information från Försäkringskassans kundtjänst, ett floppigt daterat intyg från en skola (de hade av misstag signat frånvaron från skolan en Lördag, men Försäkringskassan kunde inte acceptera att det var totalt ologiskt och acceptera intyget. Således fick jag be dem att skicka ut ett nytt blankt och ta om hela proceduren. Tack och bock). Ingenstans hos de 3 olika handläggare jag pratade med fanns förståelse för att det nånstans borde gått att lösa detta lite smidigare. De saknade totalt vilja att hitta nån lösning annan än den tidsödlande vägen med nya papper. De kunde inte ens notera i "case-file" att skyndsam handläggning vore uppskattat (caset är från september i år) för att vi har inte den rätten att sätta press på handläggarna . . . . Jo tjena ! Vad faen uppfann man internkommunikation för ?
Jag är på god väg att offentligt agitera för att Försäkringskassan i dess nuvarande form byter namn. Det får bli Förskingringskassan istället och man behöver inte ens förklara innebörden.
Det som stör mig mest ?
Att de som månne har makten att bestämma över verksamheten så hårt blundar för hur folk blir bemötta, hur enskilda hamnar i kläm, hur deras verksamhet uppfattas offentligt. Hur handläggarna får sina bedömningsgrunder så hårt åtsnärjda att de snart sagt inte får godkänna någon som helst form av ersättning.
De politikerna har glömt bort att de finns för folket, inte tvärtom.
Tack för ordet.
söndag 23 oktober 2011
mer "måbra"-faktorer
Hösten är en ganska härlig tid ändå. Visst, det blir lite mörkare och kallare men efter inte så länge anpassar vi oss ju. Kroppens termostat justerar in sig och man sätter in timers på lampor, tar fram lite ljus och tänder hemma. Det blir vad man gör det till och att fixa det så att man mår bra även här går ju.
Tillsammans med LCHF, glada barn, nytt husdjur (en kattkille med otrolig utforskarlust) och en positiv period på jobbet blir det rent allmänt att man mår bra. Mycket bra !
Ta vara på de goda tingen, använd dem. I det kan man försöka jobba med de mindre goda tingen och göra de så bra man kan . . . eftersom man tillslut har höjt lägsta-nivån.
I somras när jag och barnen låg på klipporna på ön vi var på, njöt av solen och hade fikat precis . . så bestämde vi att såsom det var där och då, så skulle vi ha det när det var som sämst. En bra mental måttstock att ta med sig nu in i vintern.. :)
Tillsammans med LCHF, glada barn, nytt husdjur (en kattkille med otrolig utforskarlust) och en positiv period på jobbet blir det rent allmänt att man mår bra. Mycket bra !
Ta vara på de goda tingen, använd dem. I det kan man försöka jobba med de mindre goda tingen och göra de så bra man kan . . . eftersom man tillslut har höjt lägsta-nivån.
I somras när jag och barnen låg på klipporna på ön vi var på, njöt av solen och hade fikat precis . . så bestämde vi att såsom det var där och då, så skulle vi ha det när det var som sämst. En bra mental måttstock att ta med sig nu in i vintern.. :)
lördag 8 oktober 2011
Lätt i sinne, lätt i kropp !
Det här med maten, magen, kroppen och måendet är intressant. Det måste hänga ihop även om man inte kanske tror på det i början.
Efter 6 veckor med LCHF-mat, lätt träning och nu på slutet mer ordentlig löpning (som dessutom fungerar utan problem) märker jag hur lätt i sinnet jag blivit, må-bra-vibbar i kroppen sprider sig och jag uppfattar inte saker så jobbiga runt om mig. T ex griniga kollegor, knasbollar i trafiken eller petimetri-gnälliga tanter i kassakön. Jag liksom rycker på axlarna åt det och märker att det inte stör mig i nån större omfattning.
När vardagen blir lättare för mig kan jag också sprida det vidare till barnen, göra saker i glädje med dem och inte ens deras trötthet, hungrighet eller för all del grinighet rubbar mig särskilt mycket. Visar jag den trygghet jag känner innombords borde de ju uppfatta att pappa mår bra, och då kanske t o m deras mående dras med i det hela.
För det är mycket prat om mat nu (och sen ett par veckor tillbaka). De är jättenyfikna på hur det kommer sig att jag plockar i mig massa konstiga mat-delar men lämnar annat. Och såklart tjurar de lite över sallader och grönsaker som NyttigaPappan fixar till dem också. För de slipper inte undan grönsaksätandet bara för de säger att de inte vill... :)
Idag skall det dras till skogs. Om än för ett par timmar..men ändå. Det blir en alldeles ypperlig höstlördag i skogen med småäventyr och annat bus. Här ska njutas innan höstrusket på allvar kommer. För kommer gör det...och då gäller det att vara lite "tankad" på sol, må-bra och energi.
Efter 6 veckor med LCHF-mat, lätt träning och nu på slutet mer ordentlig löpning (som dessutom fungerar utan problem) märker jag hur lätt i sinnet jag blivit, må-bra-vibbar i kroppen sprider sig och jag uppfattar inte saker så jobbiga runt om mig. T ex griniga kollegor, knasbollar i trafiken eller petimetri-gnälliga tanter i kassakön. Jag liksom rycker på axlarna åt det och märker att det inte stör mig i nån större omfattning.
När vardagen blir lättare för mig kan jag också sprida det vidare till barnen, göra saker i glädje med dem och inte ens deras trötthet, hungrighet eller för all del grinighet rubbar mig särskilt mycket. Visar jag den trygghet jag känner innombords borde de ju uppfatta att pappa mår bra, och då kanske t o m deras mående dras med i det hela.
För det är mycket prat om mat nu (och sen ett par veckor tillbaka). De är jättenyfikna på hur det kommer sig att jag plockar i mig massa konstiga mat-delar men lämnar annat. Och såklart tjurar de lite över sallader och grönsaker som NyttigaPappan fixar till dem också. För de slipper inte undan grönsaksätandet bara för de säger att de inte vill... :)
Idag skall det dras till skogs. Om än för ett par timmar..men ändå. Det blir en alldeles ypperlig höstlördag i skogen med småäventyr och annat bus. Här ska njutas innan höstrusket på allvar kommer. För kommer gör det...och då gäller det att vara lite "tankad" på sol, må-bra och energi.
torsdag 29 september 2011
LCHF och bonus med det
Jag har löptränat genom åren. Som mest var det 3 ggr / v men det var innan skilsmässan när man turades om på kvällarna när barnen somnat. Efter det blev det 1 pass i veckan kanske, beroende på när barnen bodde hos mig. Det stora bekymret har alltid varit att jag får håll efter kort tid. Även med gedigen uppvärmning, inte-äta-innan och pinne/sten i handen . . . har testat alla på markaden kända tips och tyvärr har inget funkat tillräckligt bra.
Efter sommaren iår började jag lägga om min mat. Jag var less på segheten i kroppen, magen som kändes som en airbag och byxpar efter byxpar kändes trånga.
Det blev att snacka med de som jag känner och som kan sånt här, läsa in sig lite och sen hitta en bra grej för mej. En steg-vis LCHF-om ställning blev det som jag kände skulle funka för mig. Först rök kolhydraterna och sen efter ca 4 v skruvades fetthalten upp i maten. Det var lite jobbigt i början med magen som sade ifrån försiktigt men det gick bra ändå. Idag säger kroppen inget annat än "tack" om detta... :)
Och så träningen. Vardagsmotion är ett måste oavsett vad man gör och jag lade in lite extra basic hemma-träning för att hålla detta igång. Det har varit jätteskönt och jag upptäckte snart att man på nåt vridet sätt saknat träningsvärk . . .
Häromkvällen kom så den stora överaskningen. Jag gav mig ut på en löptur för att få känna på den delen. Visste att vågen visade på -2,5kg så det var väl i hopp om att det skulle gå smidigt...
VILKET LÖPPASS ! Kroppen kändes lätt, "på" och det bara flöt iväg. Som vanligt väntade jag mig att få håll efter ca 10 min (tempot är avgörande när det kommer) . . . men det kom aldrig. Hur jag än drev på mig själv blev där inget ont i magen och ju längre tiden gick desto mer fylldes jag av en nästan euforisk känsla . . . .. LCHF gjorde att håll försvann ?? Kunde det här vara så ?
Jag ägnade de sista 10 minuterna på löppasset åt att återigen försöka provocera fram hållet men icke så. Efter nästan 40 min var jag ändå färdig i kroppen för dagen så hem styrdes kosan.
Allt slit med detta är värt det. Verkligen. Och t o m om det vore så att jag inte gick ner mer i vikt (vilket ändå inte är huvudsyftet för mig att äta såhär) så skulle jag fortsätta med denna ät-variant för att slippa håll när jag tränar. Så enkelt är det.
Den här hösten och vintern kommer bli intressant och spännande.... :)
Efter sommaren iår började jag lägga om min mat. Jag var less på segheten i kroppen, magen som kändes som en airbag och byxpar efter byxpar kändes trånga.
Det blev att snacka med de som jag känner och som kan sånt här, läsa in sig lite och sen hitta en bra grej för mej. En steg-vis LCHF-om ställning blev det som jag kände skulle funka för mig. Först rök kolhydraterna och sen efter ca 4 v skruvades fetthalten upp i maten. Det var lite jobbigt i början med magen som sade ifrån försiktigt men det gick bra ändå. Idag säger kroppen inget annat än "tack" om detta... :)
Och så träningen. Vardagsmotion är ett måste oavsett vad man gör och jag lade in lite extra basic hemma-träning för att hålla detta igång. Det har varit jätteskönt och jag upptäckte snart att man på nåt vridet sätt saknat träningsvärk . . .
Häromkvällen kom så den stora överaskningen. Jag gav mig ut på en löptur för att få känna på den delen. Visste att vågen visade på -2,5kg så det var väl i hopp om att det skulle gå smidigt...
VILKET LÖPPASS ! Kroppen kändes lätt, "på" och det bara flöt iväg. Som vanligt väntade jag mig att få håll efter ca 10 min (tempot är avgörande när det kommer) . . . men det kom aldrig. Hur jag än drev på mig själv blev där inget ont i magen och ju längre tiden gick desto mer fylldes jag av en nästan euforisk känsla . . . .. LCHF gjorde att håll försvann ?? Kunde det här vara så ?
Jag ägnade de sista 10 minuterna på löppasset åt att återigen försöka provocera fram hållet men icke så. Efter nästan 40 min var jag ändå färdig i kroppen för dagen så hem styrdes kosan.
Allt slit med detta är värt det. Verkligen. Och t o m om det vore så att jag inte gick ner mer i vikt (vilket ändå inte är huvudsyftet för mig att äta såhär) så skulle jag fortsätta med denna ät-variant för att slippa håll när jag tränar. Så enkelt är det.
Den här hösten och vintern kommer bli intressant och spännande.... :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
