Styrkan sitter i mig

Ibland undrar jag hur jag orkar med. Jobbet, barnen, hushållet, och mig själv. Pressen har successivt ökat sedan moderskapets första sammanbrott, och efter det totala haveriet för drygt 2 veckor sedan sattes allt på stenhårda prover igen. Men fokuset, källan till att orka driva vidare ligger i barnen, att till det yttersta försäkra sig om att de har det bra, har trygghet och får det som alla barn behöver . . Kärlek, omsorg och närvaro från sina föräldrar. Och när en av de föräldrarna inte finns där vilar såklart dubbelt opp på den kvarvarande. Vad fanns det för alternativ ? Om det någon gång skulle bevisas att de kan lita på mig, veta att jag står där vid deras sida och skyddar dem, tar hand om dem och sörjer för deras välmående så var det väl då ! Det var bara leverera . . krasst sett.

Med det fantastiska stöd från omgivningen jag fått blev saker mycket enklare. Helt klart är att vetskapen om att jag agerat rätt, haft rätt fokus och fattat de under omständigheterna enda rätta besluten stärker mig givetvis.
Tvivlade jag någonsin ? Ja absolut. Det är fullständigt givet att man stunder som dessa undrar vad i helskotta det är som händer, och om det fanns något man kunnat göra annorlunda för att undvika eller mildra. I mitt fall var det inte så. Inget hade blivit bättre och inget hade kunnat ändras på, det var i slutänden tvunget att bli på det här sättet.

Att avstå hela sig själv, det mesta av sina egna intressen och nöjen till fördel och förmån för barnen svider ibland. Men om man inte tänker på det så försvinner det kanske ? Nä, riktigt så enkelt är det inte. MindSet ligger istället på att barnen förtjänar så mkt mer än en trött sliten farsa som bara serverar snabbmat, hasar omkring och sen däckar framför TV:n. De förtjänar någon som bryr sig, skrattar och lever sig in i deras liv lite, leker med dem och faktiskt skrattar tillsammans med dem. Testar dem, utmanar dem och bekräftar dem i alla de lägen de behöver. Samtidigt är tröst och prat en stor del, särskilt när de saknar sin mamma så enormt som de säkert gör (men de fixar inte alltid att sätta ord på alla känslor). Det är inte mitt jobb att prata illa om deras mamma inför dem eller med dem, däremot låta dem känna att saknad är något naturligt och den känslan är lika viktig som kärleken, längtan eller ilskan. I slutänden handlar det ändå om att ha en bra kontakt med sitt känsloliv och faktiskt våga prata om det.

Det sistnämnda ovan leder mig in på förtroende. Skapandet av det är i sig en utmaning, för det krävs inte mycket för att rasera det. År av arbete kan gå förlorat i ett enda slag om omständigheterna är de rätta (men det borde väl ändå heta felaktiga när konsekvenserna blir negativa?*s*). Jag vill och strävar stenhårt för att barnen skall våga anförtro sig åt mig, våga berätta vad som hänt på dagen och faktiskt genuint känna att jag bryr mig. För det gör jag ju . . men vissa gånger infinner sig inte den rätta känslan av just detta. Svårhanterat ? Ja, och det krävs enligt mig enormt engagemang och närvaro för att inte fråga ut sin skolgående son på ett sätt som gör att han känner sig anklagad (om det vart fight t ex) eller får skuldkänslor av minstaste sort (typ glömda saker, läxböcker etc).

Man balanserar på en hårfin linje mellan succé och failure. Resultatet kommer långt långt senare när barnen är större och de vågar ta egna beslut och tänka själva i större omfattning. Då får man kvittot på om det man gör idag var rätt eller inte.
Man får helt enkelt lita till sin magkänsla, den lilla gnutta sunda förnuft man är bestyckad med samt hela tiden sträva efter att ge positiv feedback 10ggr och möjligen lite konstruktiv kritik den 11e gången.

Alla ni som tvekar på om orken finns......jag säger : Självklart ! Hitta rätt fokus och kör !

Long time - no write

det har varit upps and downs. Barnen fick börja träffa och även bo hos sin mamma i början på och i mitten av februari. Det fungerade bättre och bättre.

Dock vägrade hon fortsättningsvis skriva på några boendepapper hos familjerätten. Det blev för Pappan att ta kontakt med advokat och påbörja det.
Detta slutade med att moderskapet bröt ihop igen och har skrämt upp barnen så till den grad att de fått minnen med sig som inga barn ska behöva ha. Åtskilliga resurser är nu inkopplade för att stabilisera deras tillvaro, få kontroll på saker och påbörja fas 2 av processen. Tyvärr kommer detta innebära att de inte får träffa sin mamma på ett tag, max prata i telefon med henne. Men inte än.

Ja, det här vart en pärs av svårjämförliga mått. Ja, det är skittrist att det gick såhär. Men barnen i första rummet och då får ALLT annat stå tillbaka.

Förlåt mina älskade små för att jag inte tidigare såg hur detta kunde blivit. Jag gjorde allt jag kunde för att, i tron om att moderskapet skulle klara av detta bättre än förr, skapa en trygg och säker tillvaro för er med bästa tänkbara förutsättningar. Det sprack, och för detta får jag ta mitt ansvar.

Förlåt min kärlek för att jag inte kan vara mer tillgänglig. Vi vet båda två att man måste prioritera och oavsett hur saker är så kan jag inte prioritera annorlunda. Jag vet också att du om någon förstår detta men det gör mig ont att vi inte fick en vettig chans att bygga på vårt.
Vår tid kommer, jag är säker. Den är bara inte nu.