Kärleken från ett barn . .

. . är aldrig fejk. När man tillslut får ihop livets pussel på gräsrotsnivå så att man kan ta dottern på egen aktivitet bara hon och jag, fick jag åter uppleva hur det är att få denna obegränsade, fullständiga och komplett äkta kärlek ett barn visar.

Glädjen i hennes ögon när hon förstår att det bara är hon och jag. Ingen lillebror, ingen storebror. Inga andra...hon bestämmer hur många gånger vi ska åka rutschkanan, hur länge man ska vara kvar där i badhuset och såklart även vilken smak på glassen det ska vara efteråt.

När vi sedan gick hand i hand mot bilen, strålar lyckan hos henne och hon säger "pappa, jag älskar dig!"
Det var inte långt till tårar då vill jag lova.
Vi passade dessutom på att handla lite kläder till henne sen, en av de andra sakerna jag känt jag velat göra men inte kommit iväg på. Hon valde, provade, valde igen och hade sig. Helt tålamodsfullt stod pappa och tittade på tösabiten när hon studsade omkring i butiken och hade klänning på klänning med sig i provhytten (man måste prova där, det gör vuxna *s*)

I bilen på väg hem fick jag gång på gång höra hur glad hon var att vi gjort detta, hur hon ville vi skulle göra om det snart och att jag är den bästa pappan som finns och att hon älskar mig jättemycket.

Jag kommer leva gott på detta, jag fick en god portion pappa-ork och det var underbart att få göra detta. Gäller bara att ge storebror och lillebror lika mycket av mig, och att det går att ordna det omvända för dem och deras mamma. Kan vi hjälpas åt att ordna och fixa sånt här är det win-win för barnen och oss.

Ett barns kärlek är så äkta som den går att få. Ve den förälder som inte ser och förvaltar detta, ve den som inte ger all sin kärlek tillbaka.

syskonkemi är ingen lek precis

Det märks tydligt när man har 3 barn att de är väldigt lika, men också helt olika på en del punkter. Det tydligaste är ju att har man alla 3 hemma samtidigt är det allmänt tjafsig ton, mkt putta/ta sak/hinna först/höga röster och konflikterna kan ibland avlösa varandra. Som pappa blir man lite långsiktigt irriterad när det ständigt skall bråkas om allt från legogubben till stövelplacering och vem som ska trycka på hissknappen.
Men.
Om man bara har 2 barn är det helt olika, i alla fall i min familj. Oavsett vem av dem som är iväg och gör nåt annat blir stämningen helt annorlunda. Leken går bättre, samarbetet fungerar och man hjälps åt istället för att gnabbas. Det är fantastiskt tydligt och nästan att föredra ibland.
Samtidigt behöver ju barnen lära sig att umgås med och respektera varandra, att samarbete kommer i olika former och det är en del av livets skola att kunna vara lite flexibel i andra människors närvaro. Därmed inte sagt att jag tycker man ska vara en mjukis som inte har nån egen integritet och egna åsikter. Det är minst lika vikigt såklart...

Som exempel på just syskonkemin har här på morgonen tittats på TV en stund. Lördag, lugn start och inget speciellt på agendan före frukost.
Men då blir det lite som att kriga om platserna i soffan. Lustigt nog tycks det vara kuddkrigs-orsak när lillebror sätter sig närmast, för syster vill ju ha den platsen. Men storebror han ska minsann ligga ner och sträcka på benen och då får int många till plats. Kudden far i huvudet på storebror som blir sur, dänger till lillebror och syster med varsinn och sen bryter syster ihop och gråter för "storebror slog mej med kudden"..och lillebror gör tvärtom, han tar kudde och dångar tillbaka på storebror såklart, killar har ju fight-gener på annat sätt verkar det som...

Åskådare till spektaklet är ju såklart Pappa. Lite kul tyckte han det var att se detta, men fick sen flika in en liten brasklapp om att soffan är allmän egendom i boendet och alla har lika stor eller liten rätt att vara där. Kuddkrig i all ära men det får inte bli sura miner på detta.
De tittade på mig som om jag var från en annan planet. . . :)

Trevlig helg !

första gången . . .

. . . som jag var iväg 5 dyg från barnen i sträck på länge.
- en ovan känsla, men det har fört gott med sig

. . .som jag åkte tunnelbana i Paris. Principen densamma men det var lite virrigt innan man fått grepp om de små detaljerna som skiljer.

. . . jag blev bjuden på starköl & starksprit på en representationslunch. Avsikten var inget annat än att visa gästvänlighet men det hade nog varit bättre om det var slut på arbetsdag innan man drack det där. :)

. . .fick igenom 3st förslag på ändring / förbättring på huvudkontoret på samma dag. I vårt bolag KAN det vara nåt för historieskrivarna . . hihi . .

. . . med tecken och ljud försöka få en fransk apotekarie ta fram nässpray som INTE var för allergi. En utmaning i sig, trust me.

. . . faktiskt hade en mycket trevlig stolsgranne på flyget hem. Resan gick fort och flertalet skratt från oss båda åt mannen på min andre sida som i sin antagna flygrädsla supit ner sig så hårt så han somnade just efter maten. Fick f ö hjälp av planet sen . . .

och som avslutning:

Det var första gången jag träffade en nära bekant på ett så oväntat ställe som avgångshallen på CDG 2F. Trevligt, uppiggande och så men som sagt, mkt oväntat.

Nä, nu skiner solen. Nä nu får vi gå ut här, barnen får nog hänga med o köpa glass . . . !

man saknar barnen oavsett

skriver detta fr ett tangentbord utan sv tangenter, hav fortrostan . . !

fick ett fantastiskt sms av barnens mamma igar kv. dottern och yngsta sonen tittade i kartbok vart pappa var och hittade ocksa ett vykort fr forra ggn jag var ute och reste. De blev glada nar de kunde se en bild pa staden jag ar i och vykortet fick en puss av minsting samt att dottern somnade med vykortet i famnen. Riktigt gulligt och jag blev varm i kroppen och sjalen av det.

De har sa mkt love inom sig sa man blir overvaldigad. Underbara barn som visar detta, om an for sin mamma mer nu nar jag ar pa resa.

det har varit nagra "forsta gangen.." - upplevelser denna resa som jag skriver mer om senare i veckan.

ma val !

ovant att sakna . . .

. . . barnen.

De senaste veckorna har det varit massor med tid med mig och barnen. Helgen som var blev annorlunda och jag var borta mer än hemma. Har träffat dem korta stunder bara, men de är ändå lika glada tycks det.
Idag reser jag en sväng med jobbet och deras mamma är ledig. Hon ska ha dem hela veckan och på fredag kväll får jag träffa mina änglabusisar igen.

Det känns på ett sätt skönt att det är såhär just för att jag inte har fått tillfälle att sakna och längta efter dem. Man behöver nog göra det också upplever jag. Det blir lätt att man hamnar i slentrian och tappar inspirationen att göra kul saker. Att höra sin 2,5-åring säga "pappa tråkigt hemma" får en att haja till och undra vad man missat.

Nu är det ju alltid två sidor av myntet, så samtidigt saknar jag dem redan och det blir ovant som fasiken att inte höra deras berättelser om hur dagen varit, vad de gjort och hur många gånger de ramlat i lekparken . :) men det får man liksom lära sig att stå ut med. Dessutom tror jag de behöver en god portion mamma-tid nu efter så mkt tid med mig.
Jag vet ju i alla fall vad som kommer framöver och det är ju minst sagt mer tid med mig. Lite som vanligt med andra ord, lite som det brukat vara. För int kommer HON ändra något radikalt än i alla fall....

Må väl, jag tänker göra det.

Man möter människor varje dag . .

. . men vissa möten i livet är inte som andra, de är . . . nåt utöver det vanliga. De man möter varje dag är ju tämligen stabila, man vet ofta vart man har sina arbetskamrater och så.
Det behöver ju inte nödvändigtvis vara en fysiskt möte eftersom man i dagens IT-samhälle rör sig över en arena som spänner från handskakning via sms till interaktiva chat-fönster med eller utan bild.

Forum, bloggar och nätverksskapande sajter både hjälper oss och stjälper oss. Vi glömmer ibland bort betydelsen och vikten av att mötas på riktigt och faktiskt få se en person i ögonen, kunna läsa av kroppspråket och allt som hör en kommunikation till. Istället gömmer många sig bakom en skärm, en fasad och ett nickname. Där man kan välja om man vill svara eller låta bli. Där man kan logga av om man inte tycker det passar, eller skriva så mkt så att det tillslut inte finns plats i fönstret mer. . .

Å andra sidan hjälper det oss att skapa kontakter med människor vi kanske inte skulle få kontakt med på en uteservering eller i matkön på Coop. Ens vägar korsas på nåt slumpartat vis och innan man hinner reflektera över vad det är för människa bakom ett nickname har man hittat nåt gemensamt, något som faktiskt förenar två personer.
Detta "något" kan ju vara musik, film eller en hobby. Barn i samma ålder, hund och bil såklart, men likväl att man bor på ett ställe men känner att själen kanske hör hemma nån annanstans, kanske t o m i en annan tidsepok än den vi lever i just här, just nu.

Det är det här jag menar idag, att möten är ett mysterium som man inte ska förringa. Du vet ju aldrig när eller var, hur och särskilt inte varför du träffar nästa person som berör dig, minns dig och som du själv ser som självklar att bibehålla och utveckla kontakten med.

Innan man dissar mötet med en människa, stanna upp och reflektera :

" Ty så föröder vi våra liv i stunder och ögonblick vi icke tillmäta våra handlingar dess rätta betydelse"

Den människan du just mötte kunde faktiskt ha förändrat ditt liv utan att du gav den chansen....

Det blir lite lättare för var dag

En resa tar väl aldrig slut egentligen ? Alltid är man ju på väg nånstans, om inte praktiskt så själsligt, eller hur ?
Min resa ändrade riktning förra året och sedan dess har målet för densamme inte varit annat än att få må bra tillsammans med barnen. Vissa dagar har det känt totalt avlägset och andra gånger mer närstående. Successivt har må-bra-känslorna kommit smygande och i takt med att jag som Man och människa fått den så länge eftersökta bekräftelsen på att jag är värd något, att jag är eftertraktad och åtrådd, ja i samma takt har jag själv kunnat ta kontrollen över och ordentligt förbättra min relation till mina barn (och deras till mig såklart). De här två sakerna hänger alltså tajt ihop och både styrs och närs av varandra.

Att få det utrymme jag velat ha så länge till mig själv och barnen, att kunna få göra det jag vill i min ordning på mitt sätt det har varit absolut nödvändigt och även uppskattat. Att se glädjen i barnens ögon när de kommer springandes med öppna armar ropandes "Pappa Pappa" och sen få bauta-kramar, pussar och massa mys, kan det vara nåt annat än underbart ?
Det som blivit ändå lite bättre på senare tid är att det inte ifrågasatts av barnens mamma. Det ger en extra må-bra-poäng vill jag lova, och det gör också att jag har lättare att förhålla mig till och även kommunicera med barnens mamma. Man får liksom vara sig själv utan påhopp.

Stundom är livet hektiskt på alla fronter med jobb, barnens aktiviteter och hämtningar, lämningar och allt. Jag får många gånger känslan av att jag inte räcker till på nån av fronterna. Man tvingas ständigt prioritera ner något (oftast sig själv) och i längden behöver jag få utrymme för även det. Mig själv. För om inte jag mår bra så kommer jag inte orka hålla upp livet för barnen. De förtjänar det bästa och skall jag kunna leverera det måste jag vara på topp !

Kanske ställer jag ohemula krav på mig själv, men jag ser det som att barnen förtjänar det. Jag har ju satt dem till världen och då är det inte bara släppa taget när det blir jobbigt. Det är tvärtom då man måste kavla upp ärmarna, kliva in och göra sakerna för barnen.
I viss utsträckning fungerar "var sak har sin tid" men ibland måste man stuva till det så att "alla saker får lite tid hela tiden".

Trevlig Helg !

Hur man än vänder sig . . .

. . . har man ändan bak.

Efter skilsmässa och flytt har saker som tidigare var lite mindre tydliga blivit formligen glasklara. Som exempel det här som jag kommit att kalla Onöjdhets-doktrinen.
Enkelt utryckt går den ut på att vad som än sker, vad jag än gör så skall detta inte passera utan negativ kommentar av nåt slag.
En lista på exempel får faktiskt inte plats här. Den skulle fylla spaltmeter nedåt. Men likväl är det ett faktum att min f d fru inte låter sig göras belåten till fullo. Där finns alltid ett "men" när hon har fått en present, när man arrangerat en aktivitet eller när man kommer överens om hur man skall göra i en viss sak. Eller när hon ber om hjälp och man är snäll nog att göra sitt bästa för att möta det önskemålet.

Igår var en av mina få lediga kvällar jag har. Flängde omkring på e.m med möte på sonens skola och sen till en träning han hade. Mitt i detta sms:ar Hon och frågar om hon kan ta extra jobbpass imorgon kväll (dvs idag då). När jag frågar om tider får jag svar, värderar det i hur min jobbplan ser ut och svarar henne att det går bra, men jag behöver jobba sent så vi får göra en habrovinkel med barnen.
Där kom motståndet. "Varför ska du göra så? Det är väl bättre att du kommer hem i tid så barnen får somna hos dig ?".
Försökte förklara för Henne att det ju är så upplagt att jag också har arbetstider att förhålla mig till, och har jag minskat dem en dag är dealen med jobbet att de skall kompenseras dagarna efter. Därav att jag behöver jobba sent. Det kom en suck, det kom ett stön och sen "ja ja".
Då kunde jag inte hålla mig så det var ju bara skjuta direkt : Ville du att jag alls skulle hjälpa dig eller ska jag skita i det ? "

Det är det är jag menar. Hur jag än vänder mig sitter min rumpa bakåt, och Hon försöker hela tiden smälla till den.
Hon tänker dock inte på att när hon försöker göra det så minskar saldot på "hjälp-kontot" . . . där är snart tomt . .

det är nog inte konstigt . . .

. . . att vi säger en sak och gör en annan ibland. Vi möts av det varenda dag . . . men i många fall blundar vi för det och tuffar på i vårt egna.

Hur skall man på ett värdigt sätt och med gott samvete kunna förmedla vad moral och gott uppförande är till sina barn när man dagligen och stundligen möts av dessa dubbelmoraliserande beteenden och utryck ?

Vart man än vänder sig i dagens samhälle möts man av ett budskap, och ser allt som oftast budskapsutroparen göra något helt annat sen. Busschaufförer som ska passa tider men står och röker istället för att åka, kassörskor som kräver en 50-örings avrundning men själv petar ner en påse tuggummi i fickan när hon tror ingen ser. Poliser som slår på blåljus för att hinna till 14-fikat och inte minst våra ärade politiker som bombarderar oss med moraliska påstående om hur "Välfärden ska säkras", "Skolan är prioriterad" och "Vården måste få kosta".

Är det därför det sparas i alla led ? Är det därför minsann som man märker att skolans utbildningsmaterial är från 90-talet och man får som svar att de inte har råd att köpa in nya sådana ?
Många gånger hoppas man ju att det ligger nåt i vad politikerna säger, men om sanningen ska fram känns det mesta ändå som spel för galleriet. I år är det väl än värre när det är valfläsk till höger och vänster. . .

I symbolikens namn får dagens inlägg visualiseras av en liten charmig grej, fotat på p-platsen utanför en stor media-store i Stockholm . . .

Kontraster . . .

I den i mannaminne ordentligaste vintern vi haft fick vi inte bara mer snö än vi är vana vid. Det var den vintern när vi förväntade oss lite, fick mer än mycket och på ren svensk gnällighet beklagade sig den stora massan över hur jobbigt det var med all snö, hur allt var försenat, el-priser i skenad i höjden och mitt i allt detta debatteras ett kungligt bröllop. Hur tänker folk egentligen ? Består inte livet av några fler faktorer än så ?

en blomma bland istappar får symbolisera min förundran över detta, och påminna om att livet blir nog mer värt om man inte satt och beklagade sig över allt utan såg framåt och körde in lite mer positivitet i sig . .