som bloggen heter...

Ibland, när man gör en plan även så bra, så spricker saker av orsaker som man inte kan se.
Denna gång är det lite mer allvar och lite mer på riktigt än vad kristallkulan kunde se.

Barnen och jag är ensamma för en tid framöver. Tryggheten är såklart viktigast och den finns här såklart. Sedan är det andra praktikaliteter som gör att det blir en jobbig tid framöver, men det får man ta dag för dag, sak för sak.

Reservplanen är fixad och det är underbart att se och känna det stöd som finns runtom oss. Befintliga vänner och återskapade kontakter har på både väntat och smått oväntat sätt samlat ihop sig och ställt upp, eller ställer upp om det behövs. Nätverk är A och O i lägen där man står annars relativt ensam.

Nu är det nyårsfirardags, och det ska ske med buller och bång.
Gott Nytt År

Integritet - till vilket pris ?

Ibland blir det till att fundera över globala problem också. Som idag. I avsaknad av lokala sådana så har det ägnats en del mediatid åt Julian Assange och hans Wilileaks.
Min alldeles egna åsikt är att han behövs, därför att han symboliserar något jag fått för mig många tycker men få vågar säga in public.
- Vad får integritet kosta ?

Man kan exemplifiera detta genom att titta på hur flygsäkerheten radikalt skärptes efter 11 Septemberattackerna. Med all förståelse och i stor utsträckning även rättvist (eftersom det skedde på bred front över Tellus som planet) blev det inskränkningar i vätskor man fick ha med sig, mer omfattande visitation och röntgen av bagage osv osv.
Men det som fått bägaren att börja rinna över är ju de s k nakenkamerorna. Där någonstans går t o m min gräns för vad jag känner är ok att utsätta sig för. Hellre klädde jag av mig live inför dem i ett avskilt rum. Då vet jag iaf att det inte mobilfotas eller smygrunkas för att jag är en snygg typ ... :)

Artikeln jag länkar till är mycket mycket träffsäker i detta sammanhang. J.A och Wikileaks har gjort något mycket intressant, nämligen riktat en egen nakenkamera mot maktens centrum och låter sedan bilderna göra resten av jobbet. Är han per definition då terrorist eller farlig för samhället ? För att de sprider information om övervakarnas härjningar ?

Läs. Begrunda. Tyck.
Det fria ordet är fortfarande en av de västerländska unikumerna och det bör utnyttjas. Jag säger inte "Upp till kamp". . .det vore att ta i. Men jag säger nog "Stå på dig, annars är det någon annan som gör det".

Vem skall övervaka övervakarnas övervakare om detta fortskrider...??

När man som minst anar...

. . . så kommer den. Känslorna, kärleken och fjärilsattacken på magregionen.
Kvinnan jag träffat får mig inte bara att skratta och le hela dagarna, det är även fantastiskt att få höra att man är bra som kille, pappa och människa. Den sortens bekräftelse som till vardags saknats i mitt liv i många år nu är tillbaka. Och det kom när man minst anade det, när jag absolut inte förväntade mig att det skulle dra igång.
Fast å andra sidan, väl här är det utan någon som helst tvekan värt att bara släppa taget, åka med och låta sig hänföras, njutas och stimuleras. De få irl-vänner jag berättat för har bara sagt en sak som svar på mina långa utsvävningar..." Du förtjänar detta, sannerligen!" Något jag kanske själv förnekar men samtidigt försöker förlika mig med. Att jag faktiskt har rätt att träffa någon som verkligen uppskattar mig för den jag är, för det jag gör och säger och dessutom får lika mkt tillbaka. Allt detta är kravlöst, inga pretto-fasoner och ingen mätning i hur många gånger man gett något utan att få tillbaka. Den tiden är förbi, och det får mig att sträcka på mig, skina upp och bara le. Le på ett sånt sätt att folk man möter på stan faktiskt stannat till och säkerligen undrat "vad sjutton är HAN så glad över, det är -15 grader och snöblåser från vänster. Julen kommer och all stress med den och den där tokfan går omkring och flinar..." . . . . och om de bara visste varför skulle de säkert traska vidare och säga "lucky bastard" lite längre fram.

Ja, jag har haft enorm tur att träffa henne, just nu, just här. Våra vägar korsades i något så vardagligt så jag knappt törs skriva det, men i det mötet började något.

Ett parallellt konsensus är att nätdejting är bullshit i längden, ingenting jag kommer testa på något mer. Det är waste of time och byggande av förväntningar som ändå int uppfylls. Det är bättre att träffa folk på riktigt från start och sen ta det därifrån.

Från en lycklig och glad själ
Trevlig 2:a advent !

Prylar i rotation . . .

Fascinerande ! Ungarnas ytterkläder och en del småsaker följer ju med dem vid överlämning.
Nu är det iofs ett relativt känt faktum att Moderskapet är lite sisådärja på att ha koll på saker, men att t o m ta detta till "Blame the Man" både skrämmer och roar.

Skrämmande för att man vet liksom aldrig om sakerna kommer med tillbaka till mig, eller ens kommer till användning hos henne. Oftast hittar hon de inte och "har letat överallt" menandes att de är hos mig. Punkt. Ingen debatt där, bara raka besked.
Och är det sen så att de dyker upp hos henne, kommer det i 9 fall av 10 ett "men ändå". Ungefär som att det ju ändå är värt att gnälla på undertecknad för att gnälla lite.

Roande på så vis att jag inte får ihop pusslet riktigt. Här är det 3 barn som har en uppsjö med saker. Hur kan man INTE ha styr på dessa vid överlämning ? Kollar man inte igenom och tänker efter ett slag innan man lastar över alla grejer ?
Tyvärr är ju överlämningarna allt för ofta stressade från hennes sida, vilket gör att är man inte förberedd så blir det kanske såhär per automatik.

Projektarbete och viss indoktrinering från förr sitter i mig. På gott och ont såklart, men jag anser i detta specifika fall att det är enklare att packa saker åt 3 barn om man följer nån form av checklista, verklig eller imaginär. I mitt fall VET jag vad jag har, vart jag har det och vad som ska med de små liven. Således packas det antingen i förväg eller i direkt anslutning till överlämnandet. Listan med saker jag glömt under den här tiden är inte lång. Vad som är långt är däremot alla ramsor av kassförklaring från Moderskapet när Faderskapet faktiskt glömt något. Tur är väl att man kan skälla ut den andre för sina egna tillkortakommanden, så slapp man ta tag i sina egna issues....

Fan vad jag är bra ! :)

Reloaded in the dark

Det var stressrelaterad huvudvärk som sänkte mig förra veckan. Märkte på någon dag hemma med barnen att det svalnade, tempot blev mer hanterbart och jag kunde mysa, busa och leka med de små änglarna. Helt moderskapsfritt dessutom och det hjälper.

Jag grunnar för mkt på hur saker ska bli. Saker jag inte kan påverka, men ändå påverkas av. Dessa saker ligger i hennes beteende och det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag säger. Någon skillnad gör jag inte på så vis. Slutsatsen efter helgen blev att jag får släppa taget om de tankarna, fokusera på mig, mitt och barnen och se till att alla aspekter idär blir bästa möjliga.

Har ridit ut värsta stormarna på jobbet också, avslutat två stora grejer där den ena blev rent ut sagt skitbra och den andre föll lite på mållinjen, dock pga yttre omständigheter. Nu har jag alltid en plan B så det gick att lösa ändå, och det verkar bra så långt. Får besked i nästa vecka om det projektet övergår i skarpt läge. Det skulle vara spännande.

Jag märker tydligt på mig hur jag kan svänga i ork och mående med jobbet. Vissa perioder är det mest uppförsbacke och det drar succesivt orken ur mig. Jag måste måste stanna upp tidigare och ta udden av dessa så att jag inte strandar likt en valkubb på en sandbank.

Barnen i det hela då ? Jo såklart, det är riktigt tomt och ensamt hemma när de inte är här. Men jag vet ju att jag träffar dem snart och har fullfjädrad planering för de kommande höstlovsdagarna. Det blir nog inte många lugna stunder för oss, men hellre så än instängda och idélösa.

Dags strax för en fika med Old Chap of all Ages. Blir mkt mkt bra.... :)

State of Mind

Ja, det tog musten ur mig denna vecka. Blev en bedrövlig inledning med ett kaos-möte på FmR, ett Moderskap som bröt ihop och sen blev barnen hos mig lite extra. Inte för att jag har något emot det, tvärtom. Har fått fira min lillfis födelsedag och ska ha kalas för honom idag igen.

Men resultaten av FmR-"förhandlingarna" blev fruktlösa sånär som på kalendermässig framförhållning med krav på "lagt kort ligger". Bifalles under protest av Moderskapet men tillstyrkt av FmR-handläggarna.

Höstlov ahead och jag är lite ledig. Har tagit en extra dag ledigt för egen tid. Ska pröva på hur "Sovmorgon" smakar... :) samt pyssla lite på egen hand jag.

Får återkopplingar av barnen om hur de tycker och tänker kring allt. Det kommer spontant (för jag frågar inte så mkt. Tror det kan skicka fel signaler i längden att fråga hur de vill ha det, vad de tycker om ditten/datten av boendesituationen osv). Alla frågor besvaras med ärlighet, sen ingår inte alltid hela sanningen i svaret, lite beroende på vad som frågas och vad svaret skulle kunna få för konsekvenser om sanningen (som jag ser den) lades fram.
Alltså : saklighet, enkelhet och bekräftelse på att man FÅR känna och tycka, det är OK att undra och fundera.

Nä, nu lunch. Sen kalas. Sen lördagsmys !

asso...lägg ner ! !

Officiell varning för gnäll !
Läs inte vidare om du inte är säker på att du står ut med ett riktigt utbrott.

Man passar tiden när det är en annans arbetstider det gäller. Man dräller inte in 20 min före, dumpar barnen med en axelryckning och går.
Dessutom ser man för helskotta till att OM man nu gör detta och får en halv utskällning för det så står man för sitt beslut och ger fullkomliga faaan i att konstant skjuta ev problem och skumma beteenden på andra. Framför allt ger man fan i att beskylla MIG för eget puckat beteende.
Ett beteende som närmast är att betrakta som fullt medvetet sabotage av saker och ting.
Att sedan dessutom få höra "du får vad du ger" och därmed syfta på att JAG inte samarbetar, JAG inte kommunicerar, JAG inte lämnar information om saker....well, då har vederbörande ingen som helst koll på hur ett sånt läge skulle se ut.

För samarbetade inte jag, kommunicerade inte jag...och om jag inte lämnade någon info då hade det varit stenhårt varannan vecka, inte ett sms eller samtal.
Mail möjligen, om ens det. Och det hade i så fall skett max 1 gång i veckan OM det fanns något om barnen att meddela henne.
Dessutom hade jag i ett sånt läge inte någonsin alls planerat om något för att finnas för barnen. Jag hade skitit högaktningsfullt och genomgående i om så världen rasat för henne.

Det läget är inget jag vill. Har aldrig varit och kommer aldrig vara. Jag kommer ALLTID ställa upp och finnas för mina barn, sen vad Moderskapet anbelanger är det mig genuint skitsamma om farstoten drabbade henne. Men barnen förtjänar två föräldrar......

En resa

Bil.Parkera.Gå. Checka in, flyga iluftenfrukost -> landa.
Bil. Möte.Visning.Lunch. Möte.Möte. Kaffe.Bil.Hotell.Hamnpromenad.Öl.Mat.Vin.Gott.
Sova.Vakna.Hotellfrukost.Gott.
Bil.Möte.Visitation.Kaffe.Lunch.Besiktning.Möte.
Bil.Flygplats.flyga.bokläsning.skakigalandningen.bil.barn.middag.sagoläsning.
väntan.sistanattning.somna.
Natt.

Sanningsfrisörskan

Sanningsfrisörskan i kvarteret där jag bor
Hon snackar bort sig, och hon väljer vad hon tror
Allt går att ändra så att favören ligger kvar
man ska beskylla , och kasta skit på den man har

På morgon när hon vaknar ljuger hon en liten sväng
lika bra att hitte på nåt om dålig säng
Vem kan hon för detta beskylla tro
Hon tar sitt ex som vanligt så hon får ro

....
ett lite lamt försök att skriva om texten till "Snabbköpskassörskan" ..
nåja, det är på så vis att samarbetssamtalet hos familjerättsenheten gick sådär. I och med det var första gången behövdes väl ge en bild av läget för dem med. Och där är Sanningsfrisörskan i sitt absoluta esse ! Hon har framställt samtliga saker, händelser och måenden som om jag är den som bär det totala ansvaret för hela relationshaveriet.
Hon t o m lade ansvaret för sitt mående, behovet av terapi och sånt skit på mig. "han trycker ner mig psykiskt så hårt att jag inte orkar längre när han jämt bråkar med mig, alltid kräver en massa av mig men aldrig kan ge något tillbaka".....
Hon utelämnar medvetet viktiga saker hon själv gjort/sagt i alla situationer vilket fick till följd att hon försöker visa på bilden av att hon är den gode och snälle och jag undantagslöst är ond, elak och bråkig. Vid några tillfällen gavs jag läge att svara / förklara och det gjorde jag sakligt, icke-anklagande och på ett sätt som måste ha uppfattats som att jag står för min del av problematiken. För delaktig är jag ju, tveklöst.

Mycket tid lades till att kartlägga problem och möjligheter med Sanningsfrisörskans arbets- och studieupplägg. Hon fick förklara sig, snacka bort alla möjligheter att ändra på saker och satsade allt på att vidhålla sin linje om att hon arbetar som hon gör och det skulle bara accepteras av barnen och mig.
Barnen ja. Är inte De den centrala punkten ? Borde det inte vara kring dem och deras allt ska handla om i förlängningen ? Jo självklart. Och åter träder Sanningsfrisörskan in och slätar över mina uttalanden om umgängestid, deras uttryckliga önskan om att få spendera tid med mamma på helger. Hon anser att vardagar och helger är samma lika. Att man gör saker med barnen är det viktiga, inte när den spenderas med dem.
Det tycks inte alls vara av intresse att SE hur barnen har det i sin vardag. Denna totala rörighet kring boendet, överlämningar, aktiviteter och så vidare. Jag och handläggarna var rörande överens om att det måste till ett schema, en ordning, en struktur. Det enda hon sa då var :
- Ja, men jag MÅSTE jobba så här eftersom min ekonomi rasar annars. Studiemedlen är inte utbetalda än och jag har inget val.

I en omgång där jag faktiskt fick komma till tals, sade jag klart och tydligt att jag ända sedan förra året varit fullständigt insnärjd i hennes arbetsschema. Jag och barnen har fått anpassa hela våra liv efter henne, och det är inget jag har valt. Hon kom en dag i höstas och sa "jag ska jobba såhär, lev med det"...Men det är färdigt med det nu. Jag har aldrig och tänker aldrig acceptera att 52 helger / år är bokade av henne för "Jobb" och sen ska världen, barnen och jag dansa vackert kring detta.
I slutänden tvingades hon med hjälp av ledande frågor från handläggaren erkänna att hon var mkt beroende av mig för att få detta att gå ihop. Alltså är det också hennes skyldighet att komma med ett förslag på hur detta skall lösas. För lösas ska det och jag har ingen lust att dra detta till nästa instans...då förlorar barnen än mer än de redan gjort.

Nu ska vi tillbaka dit om 3veckor. Det ska bara gå framåt och jag tänker driva på min linje.

Förstår bara inte hur man kan ha mage att anklaga mig för allt, fullständigt blunda för sin egen delaktighet och dessutom ljuga så hårt om saker så man tror på det självt. Helt out of concept....

Tidspassning ??

Jag tänker i mitt stilla sinne att en tidpunkt som anges i något sammanhang står där av en orsak. Öppettider t ex. Avgångstider för tåg/flyg/båt. Eller för den delen en starttid av något slag.
I teorin är ju tanken att den eller de som önskar delta / besöka / hänga med faktiskt har denna tidpunkt som nån form av fixpunkt och ser till att planera dagen därefter. Man ställer väckarklockor, förbereder sig och kanske till och med har en viss tidsbuffert om det behövs.

Under åren som barn och tonåring präntades det in i stackars bloggaren här att tider är absoluta. Man passar tider och sen är det bra med det. Det är respektlöst mot utfärdaren av ett givet klockslag att inte hålla överenskommet klockslag, och vill man uppfattas som en person som tas på allvar och håller vad man kommit överens om så är just Tider och Klockslag en bra sak att visa det på. Bland annat ..*s*...

Ens barns förhållningssätt till tider blir såklart en direkt avspegling av föräldrarnas. Ett visst intryck kan komma av andra också, men litet i det stora hela tror jag. Undertecknad har under åren strävat efter att visa för barnen hur mkt enklare tillvaron blir om man sätter ett klockslag och sen backar lite och försöker vara klar lite innan, så man hinner de där sista visst-fasen-jag-ska-bara som ofta inträder. Det går bättre och bättre, och särdeles imponerad är jag av dem de senaste 2 veckorna där morgon-drillen gått riktigt riktigt bra. Inte bara kommer vi iväg när vi behöver, det sker utan massa tjabbel och trassel också. Pappa-med-tidspassning har berömt och kramat om dem för detta, och de skiner upp varje gång.

Men hur blir det sen då, när moderskapet ser tider som något relativt ? En överenskommen tid är mer eller mindre +/- 15-30 min och utan knussel kan det bortförklaras med nästan vad som. Man inser lätt att när två sådana ytterligheter till personer ska försöka samarbeta så uppstår det ett visst mått av gnissel i maskineriet.

Dagsfärskt exempel..? Självklart. Barnen är ätna, påklädda och tandborstade. De var klara 8,57 för moderskapet sa själv igår att hon skola komma kl 9.
Klockan 09,28 är det ännu inget sådant moderskap i sikte. Barnen undrar, ser på klockan och poängterar tonlöst "det är för sent, klockan är långt över nio nu". Pappa kan inget annat än hålla med....

Ha en trevlig dag.

duckar för ingenting ?

Ptja, vad säger man egentligen ? Mindre än en vecka kvar och tjafsfaktorn är märkbart lägre. Iaf från moderskapets sida. Jag är lika ointresserar av att småsnacka och höra om hennes liv som jag varit innan. Och de få frågor hon ställer svarar jag knappt på.

Dock har jag märkt en småirriterande sak. Ställs en fråga om något planeringsmässigt . . . svaras det inte på. Det kommer nåt annat. Diskuteras det ang barnen....försöker hon skjuta över beslutet som sådant på mig. Frågar jag om hennes åsikt i ämnet...duckas det effektivt och svar uteblir, alternativt kan jag få svar som närmast låter som "Goddag yxskaft".
Konkret exempel är förra helgen. min fråga löd : när på söndag tänkte du komma o hämta barnen?". En till synes enkel fråga som ställdes ca 2 dygn innan det skulle ske (i teorin då). Får till svar "sitter upptagen, kan inte skicka massa sms just nu utan du får vänta tills senare när jag kommer åt min kalender och då vet jag om jag jobbar eller inte."
ehh...keh? Så dålig planering kan inte vara sunt för hjärnan att ha. Inte enl mig iaf, det måste liksom rendera i stress bara där. Men men, jag tålamodiserade lite och tänkte i godan ro att det kanske dök upp ett svar sen. Ett svar på den verkliga frågan och inte nåt halvsvävande.
Nej.
Dock kom hon på söndag strax efter lunch och skulle hämta barnen. Kort sms-avisering helt enkelt.

Min högst egna åsikt i detta är att hon tror sig ha makten att ställa till det för mig genom att inte ge mig någon information om sånt. Så skulle det i nån form då ge henne övertag.
Nej.
Det handlar om barnen. Allting handlar om barnen. De barn hon säger sig värdera högre än högst men agerar som om det är viktigast att jobba och sen tar man barnen när det inte går längre. Vart är prioriteringarna ?

Om mindre än en vecka är det återförsök att samarbetssamtala hos familjerätten. Denna gång med en av varje kön som stöd. Helt ok för mig. Dock har min strategi gått från "dra alla exempel på hur illa hon betett sig mot oss".......till att faktiskt stanna vid något mkt mkt enklare.
- Hur ska barnens trygghet lösas från och med nu ?

Det enda jag är intresserad av är att hitta en hållbar lösning framöver för att barnen ska få kvalitativ tid med moderskapet och dessutom känna att det finns någon struktur, ordning och planerbar tid med oss båda föräldrar i separerad form.
Allt groll om förr är fullständigen ointressant och jag tänker inte slösa bort någon energi alls på att älta det. Jag menar på att det inte löser något ändå, det har ju redan skett.

Godnatt cyberspaceläsare.

Orubblig trygg

Det skenade iväg till en närmas formidabel sammandrabbning denna vecka. "Samarbete" är uppenbart enkom så när andra gör som hon säger. Gör man inte det saboterar man samarbetet. Och dessutom går hon från sakdiskussion till rena personangrepp såfort fakta talar emot henne.

Det blir till att koppla in Familjerätten och söka stöd i att nå en uppgörelse den vägen. Jag har förhållt mig till henne och hennes alltför länge (varit för snäll?) men det upphör nu. Jag tänker inte rubba mig i vad jag anser är bäst för barnen långsiktigt. Jag tänker absolut driva på en skriftlig uppgörelse för att det är det enda som kan fungera även med henne.

I alla dessa smutskastningsförsök har jag (lite stolt är jag allt) faktiskt bara blivit arg en gång på riktigt. I övrigt har jag försökt vända tillbaka till sakdiskussion för att jag vet att jag är trygg i mig och mitt, jag behöver inte ifrågasätta mig själv på något annat vis än att "är det jag gör det bästa för mig och barnen". Allt annat är helt ointressant.

Stödet jag har har från vänner, kollegor, familj och även handläggarna på familjerätten är genuint och starkt. Det gör mig orubbligt trygg i att det här kommer lösa sig bra för barnen och även få struktur och ordning för mig o deras mamma.

Söndag, frukost.
*signing off*

ingen är perfekt.

Minst av allt jag. Många gånger blir jag upprörd och arg. För många gånger.
Försöker så gott jag kan att inte låta det gå ut över barnen oavsett hur de beter sig. Det är det svåraste som finns, det sätter alla tålamodsmolekyler på prov. Ändå har jag idag en relation med mina barn som jag själv ser som kärleksfull, bra och fungerande.

Vad som däremot är enerverande är att jag trots allt jag gjort för deras mamma genom åren, all anpassning och allt samarbete ändå får skiten. Varenda gång det ska fixas något så blir det på mig, för hon hittar på nån orsak att inte göra det / inte hinna / inte "veta" hur man gör.

Eller som nu, när hon tar på sig jobb en vardagkväll trots att dottern ska till läkaren på dagen, sonen har fotbollsmatch (och hon inte varit och sett mer än en hittils i år) och vid protest från mig lik förbannat får stå där med skiten kvar när hon vräkt ur sig allt illa hon kan komma på. Ignorerat sms, slängt på luren när jag försökt ringa.

Jag BEGRIPER inte hur man kan bete sig så illa mot den som stått vid sitt ord i varenda läge när det handlat om barnen. Aldrig svikit dem eller bokat av något "för att det inte passar jobbet". Förhandlat till sig att gå tidigt ibland på jobbet för att hinna med barnens aktiviteter när det kommer jobb för henne.
Det framstår för mig som fullständigt klart att jobb och annat går före barnen. Viktigare saker finns och när det då i affekt kastas i ansiktet på mig "bra, ta då barnen 100%" blir jag ledsen, bedrövad och sårad för att barnens mamma väljer att inte vara med. Och dessutom lär ägna resten av livet åt att skylla det hela på mig.

Barn har rätt till två föräldrar, men vad gör man när en förälder inte vill ??

Det osar gnäll, bitterhet och negativitet om dagens inlägg och jag hoppas jag är ursäktad för just det. Vissa gånger orkar inte ens jag stå emot dessa känslor tyvärr.

Stå för det man gör

min blogg-vän skrev igår ett kanonbra avsnitt om det här med valet, åsikter och att stå för det man tror på. (http://lappliisa.wordpress.com/)

Jag tänkte spinna vidare på bastemat. Åsikter och att stå för det man gör / säger.

För att ha en åsikt är det ju klokt att ha sett eller hört/läst om det man har en åsikt om. Därav anledningen till att jag faktiskt tittade på den där nya skandal-reality-såpan "Kungarna på Tylösand". Jag vill tillägga att jag inte är särskilt känslig av mig vad det gäller tv-program och hur deltagare ibland kluddar till det och kanske inte är helt medvetna om vad konsekvenserna blir.

Nåja, nu ska ju sägas att det blivit ett klart råare format i genren "underhållning" i allmänhet och kanske sådan som riktar sig mot den yngre tittarskaran i synnerhet. Big Brother var revolution på sitt sätt när det kom men där fanns i de första säsongerna en genomtänkt tanke i att psykologiskt studera hur vanliga människor beter sig i en sådan speciell miljö det var. Steg för steg tappade de kontrollen över också det programmet som succesivt övergick till att bli supa-ligga-bråka-arrangemang. Från produktionshåll såg man väl att nakna kroppar, fulla ungdomar och låsta dörrar gav höga tittarsiffror och mkt mediaplats i övrigt. Det övergick lite till att på maximalt sätt sätta deltagarna i situationer där de gör bort sig och få detta dokumenterat.

Nu har man alltså tagit detta ett steg längre, och går redan från start ut och säger att detta program är förbi de gränser vi sett tidigare. Värre, smaskigare och mer fylla och sex. Det säljer ju, så varför hymla om det? Detta är det enda som jag kan tycka är ok hanterat av skaparna.

Nu då till kärnan i dagens tankespår. Deltagarna.
Hur ska de om 15 år kunna se tillbaka på detta upptåg, förklara för sina resp partners, barn, vänner och arbetskollegor varför de deltog och dessutom vara människor nog att stå för sina handlingar. Man kan inte skylla på "jag var för full"...de har ju gjort ett aktivt val att var med. Men där tror jag det har skett en fundamental förändring många ungas syn på vad som är relevant i livet. De tycks gå efter devisen "syns man inte på AftonLögnen och hExpressen så finns man inte. Svina, grisa, bete mig som skit så får jag i alla fall uppmärksamhet och det är ju bättre än inget alls".

För min del, och det jag även bit för bit har med i diskussion med barnen (främst min store son nu då) är att man faktiskt ska kunna se tillbaka på sitt liv när man blir äldre och stå för vad man gjort, stå för den man är. Har man gjort valen själv är det ju bättre att förklara och stå för det än skylla på uppmärksamhet och wannabe-fasoner. Jag vill stötta min barn i att fatta sådan beslut baserat på medvetenhet och känd information att de faktiskt inte sätter sig i såna här situationer utan att ha fullt klart för sig vad det handlar om.
Sen att pappa skulle emigrera om hans dotter lade sig med en dräggig stekar-idiot i TV är ju en annan femma... :)

saknade småttar...

...och det är bra. Jag tror absolut att man som förälder behöver sakna dem lite lagom sådär för då blir man mer inspirerad att ha glatt och kul när man träffas igen. Och även om det kan vara lite klängigt och kramigt är det ju egentligen bara kvittot på att de saknat en själv med.

Helgen blev bättre än förväntat. Fantastiskt väder, grymt sällskap och trevliga golfrundor. Allt kantades av en absolut lagom mängd alkohol. Det var inte för utan man funderade på att stanna en dag till . . . :)

Ur kaos kommer ordning säger en del. Vad gäller jobb och sånt verkar det finnas en del som har en märklig förmåga att skapa kalabalik ur kaos, eller som nån sa en gång på engelska.. "..it´s a disorganized chaos". I nuläget är det lite så och jag gillar inte när all positivitet slukas av någon annans muppighet. Framför allt inte när jag är helt oskyldig till skapandet men måste slita röva av mig för att reda ut det.

"Du behöver lite kärlek" fick jag höra här nyligen också. Av en vän. Men behovet av kärlek är iofs på riktigt, frågan är egentligen hur det skall passas in i allt som hör livet till. Med ett marigt schema för barnen, jobbet och allt sånt så är det inte helt lätt att "få plats" med mer. Men jag gör vad jag kan och inget är ju egentligen omöjligt i det avseendet. Man blir ju lite extra benägen att reda ut saker och få ordning på det när man vet att det finns en person som man tycker bra om och som tycker bra om en själv.

"Operation Ändra helger" är igång. Ska bli intressant att se och höra reaktionerna på detta. Nån som har en spade ? Kan behöva gräva mig ett värn och förstärka... *lipa*

Mors, nu är det kaffe, frukost och sen iväg. Igen.

Trevlig helg !

Äntligen har denna helg kommit. Den kom med i planeringen redan i slutet av Juli och då var det inte ens nära att jag vågade lita på att den skulle få bli av för min del.
Jag åker om 1,5h och det känns så klockrent bra. Om någon har förtjänat en helt egen helg är det väl jag ?

Det blir till att köra till skåne idag, väl där träffar jag några goda kollegor så vi tar en kväll hos en av dem och käkar lite gott, dricker en bira och kollar på Sverige-Ungern ikväll.

Morgondagen blir golftävling (i lagform) på en fin bana i närheten av Helsingborg. Middag och galej efter det. Söndagen siktar vi Perstorp på morgonen och tar en golfrunda med mer fokus på sällskapet och trevlighetsfaktorn. Hem kör jag på söndag kväll.

Förväntningarna är lagom boostade men jag vet också att det kommer bli så rackarns bra i slutänden.

En riktig må-bra-helg och såklart kommer jag sakna älsklingsbarnen men det behöver både dem och jag. Samt att de behöver en helt egen helg med sin mamma....

Positiviteter . . .

Att välja glädje. Man har det valet.
Att fokusera på det positiva är lättare sagt än gjort. Man har hört det så många gånger, men hur svårt är det inte att omsätta i praktiken.

Att ställa om sig till fokus-på-positivt är en lång process, och jag påbörjade min redan våren 2009. Efter att ha fått gå steg 1 Ledarskap för idrottsledare började jag fundera på i hur många lägen man kan förbättra saker genom att sätta det bra i centrum och ta energin därifrån för att processa det dåliga.
Det hände nog inte så mycket de kommande månaderna, inget som jag märker nu i alla fall.
Sen kom en skilsmässa, flytt, allmän kalabalik i tillvarorn under en ganska lång period. Där och då var det svårt som fasiken att hålla fokus vill jag lova.

I våras gick jag steg 2. Mycket komplement till steg 1 och en hel del nytt. Det var som en boost för mig, jag började på allvar jobba med att må bra, vara glad, känna positiv energi och låta den negativa hålla mig bunden så kort tid det var möjligt.

Jag kan idag sitta här och skriva, med handen på hjärtat, att det är enorm skillnad nu jämfört med våren -09. Nu kan jag börja se och märka skillnader, samt även inhämta en del kommentarer från nära och kära. Det kvittot skall inte underskattas.

Dock.
Förra söndagen inträffade en sak som verkligen bekräftade detta för mig.
I korta ordalag : Vi hade tävling med knatteledarna på golfen. En av medspelarna på golfbanan slog bort sig på 16:e hålet. Han hade ett bra resultat på gång och blev ganska irriterad på att han nu inte såg chansen vara kvar. Han hade sabbat den.
I enkla ord sa jag till honom på väg till 17:e utslaget ungefär såhär : " Men hallå, vi har 2 hål kvar. 2 lätta hål, flaggan står kort på detta och du har alla chanser att sätta bollen nära där. Sen är det 18:e och det är banans enklaste hål, eller hur ?. Sätt dessa 2 hål och du har fortfarande gjort allt du kunde. Skit i vad som hände på förra hålet, du fattade ett iofs dåligt beslut men nu får du göra det bästa av vad vi har kvar.".

Han satte 17:e klockrent. 18:e iofs halvmissat inspel men likväl räddade han upp sin score och sänkte sitt handicap.
Själv reflekterade jag inte över det där och då. Det var en 30min senare när alla som spelade denna "tävling" satt och käkade och vår team-leader Ms L gjorde som vanligt, frågade vad som varit bäst under dagen (hennes standardiserade återkopplings-strategi).
Samtliga utom min medspelare nämnde något från deras egen runda. Men min medspelare satt smått dämpad och tittar upp, ser mig i ögonen och säger:
- Tveklöst "pappa-heltids" pepping efter 16:e. Jag hade gett upp men han tog ner mig igen och jag avslutade så bra jag kunde göra. Utan det hade det gått åt pipan antagligen. Tack! .

Utan att överdriva någonstans, är detta något jag kommer lägga i min "måbra-bank" och använda för att själv peppa mig om jag behöver. Det kändes så otroligt skönt att ha gjort någon glad och hjälpt till, när jag själv såg mina ord som tämligen självklara.

Dagens mening : man ska aldrig ge upp, även om det ser lite dunkelt ut ibland.

Valfläsk och fullmåne

Jag undrar lite stilla om detta hänger ihop ? Det verkar som om mest kraft av politikerna läggs på att snacka dynga om de andra. Hacka, gnälla, klaga och attackera motståndarna.

När ska man få sig en mer eller mindre sammanhållen bild av vad Ni egentligen vill åstadkomma de kommande fyra åren ?
Ska det bli som vanligt....att man får se vuxna människor kasta paj på varandra i rutan istället för lite seriös presentationsteknik och proffsig argumentation ?? Är det inte just DET som borde vara inom erat kompetensområde?

Nä, skärpning nu på er yrkespolitiker. Vi betalar er lön, era resor och allt annat ni tar er för. Lite mer kvalitet måste vi kunna kräva för pengarna...!!

Fullmånen då ? Jo, den måste ha legat inblandad i Sossarnas "Butler"-förslag. Helt säkert. Bara en småtossig hormonrusning kan ha fått fram den idén.....

Sveriges rättighet !

Log länge åt denna händelse:
http://www.metro.se/se/article/tt/2010/08/18/jasjakt/


Vad som förvånar mig är kommentaren från Norwegian´s crew , att det må ha varit lite överreagerat.
Varför ?
Ett kommersiellt flygplan som inte svarar på anrop från 3 länder kan ju faktiskt vara ett ganska hotfullt inslag. Ingen på marken VET om det är kapat, har radioproblem eller helt enkelt om piloterna tuppat av och nån amatör spakar planet medans man fipplar med nån av alla de 145 361 knappar /rattar som är i cockpit.
Således SKALL Jakt upp för att kontrollera, och den här gången gick det ju bra.

Norwegian´s folk borde nog ägna sig lite mer åt sina interna rutiner än "tyckande" om säkerhetsagerande från Svensk sida.

Skönt att JAS inte störtade denna gång, det hade kunnat se lite fånigt ut... :)

Jag älskar dig pappa !

De senaste 2 veckorna har barnen varit både glada och spralliga samt lite stundom ledsna och betänksamma. Dagis/fritidsstart efter sommarlov var väl en orsak till det hela. Mycket prata o krama har det blivit och all tid med mig har jag försökt hålla planerad för aktiviteter eller sysselsättning.
Stora sonens födelsedag kommer snart och årets presentlista var inte nådig.. :) men den är nerskalad till lite mer hanterbar nivå nu. Han kommer bli nöjd och belåten ändå...

Jag får höra oftare och oftare just som rubriken säger. "Pappa, jag älskar dig" kommer spontant från alla 3. Pussar, kramar, gos-behov på kvällarna....alla dessa signaler och tecken på att de mår relativt bra i det som är och att de faktiskt genuint tycker om mig och så som vi har det.
Egenkritisk som jag kan vara känner jag att det varit lite mkt tjat på mig i omgångar, vilket gör att jag jobbar konstant med att hitta nya vägar att förhålla mig till detta. Tänker mig att jag blir tjatad på och hur hade jag reagerat..? Jo, såklart med en Jag-skiter-i-dig-inställning tillslut. Så nya sätt att förmedla vad man tycker eller hur man vill ha det hemma kommer smygande hela tiden. Det är skönt som sjutton när små ändringar i kvällsrutiner ger direkt resultat av mindre tjat från mig, mindre tjafs från dem ( småttingar vill ju aldrig sova, det är ju förlorad lektid :) :) )

Utflykt till skogs i söndags. Många kossor i en hage, lite lagom med blådbär och 2 svamp. Mer än så fanns där ju att bjussa på men barnen tyckte krabaten här nere var roligast. De ville ta hem honom... :(

Livet ler mot mig och barnen, jag ler tillbaka !

vem sam- och vem -arbete ?

Semestern tog verkligen slut med besked. Regnet öste ner sista helgen så badandet utbyttes mot legobyggen, film och busmys inomhus istället.
På måndagmorgonen lämnades älsklingarna över till sin mamma. Dock tog det inte mer än nån timme innan det kom tjafsiga telefonsamtal och sms från den sistnämnde. *suck*.
Kan man inte få EN enda stund lugn och ro? Det känns så tråkigt och onödigt att ständigt behöva kämpa för att samarbetet ens ska gå på grundnivå.
SAMarbete
Ordet säger ju sig självt i innebörd. Enligt alla tolkningar möjliga är det en gemensamt bedriven kommunikation där man strävar efter synsätt och handling som tar hänsyn till och anpassas efter fler än en människas behov, tid och tilltänkt verksamhet.

Hur svårt ska detta behöva bli ? Skall det nödvändigtvis behöva kännas som att en kämpar FÖR och den andre EMOT ?
jag vet i alla fall vad jag vill och står för, vilka som utgör den centrala delen i mitt planerande.
Barnen.
Det spelar eg. ingen roll vad som ska ske, min första tanke är "hur görs detta med minsta påverkan på barnen" alternativt "med barnen satta i mitten, vad är lösningen på problemet?".

Varför skriver jag då detta tro ? Är jag den svåra att samarbeta med ?
Jag har vridit och vänt på detta. Synat mig själv i sömmarna så hårt att sömmarna snart spricker av blickar allena, och det enda jag kan komma på är att OM jag verkligen strävat efter ett saboterat samarbete (således hade det blivit särarbete för envar av oss *s*) så hade det sett helt annorlunda ut i barnens tillvaro, i min tillvaro och definitivt i barnens liv.
Jag har ända sen skilsmässan blev aktuell varit förstående och tämligen anpassad till hennes liv där arbete bedrivs på helt tossiga tider (sett ur barn och makes perspektiv såklart). Själv ser hon bara fördelar vilket för mig är helt ute i sneseglarens spår kan jag säga.

Nu vägrar barnens mamma att ens se på saker ur nåt annat perspektiv än sitt eget. Det är hennes och hon som centreras i diskussioner, men med bortförklaringen "min ekonomi" och "för barnens bästa" för att rättfärdiga en schemamässigt kaos hos barnen, marionett-känslor hos undertecknad och hon själv står mer eller mindre "fri" att jobba när hon vill, kan och orkar.

Nu är det inte dött lopp för det. Jag har successivt i varje diskussion lyft frågan om barnens schema, min tid och min plats i hela det s k samarbetet. Jag vägrar vara styrd och tvingad till anpassning till 100% av hennes självpåtagna arbetsschema. Ingenstans i det förgågna har jag accepterat detta som "Den Slutgiltiga Lösningen" på hur man som småbarnsföräldrar lägger upp livet för barnen.
Nu möts jag av konstant motstånd. Argumenten varierar inom vissa gränsen. Från "ekonomi" till "jag har ingen barnvakt". Ständigt dessa krav på att JAG ska "ställa upp" för henne för att hon ska kunna leva.
Jag är inte ansvarig för hennes ekonomi, hennes jobbschema eller hennes utgifter. Det är hon själv som bär detta och således måste hon också lösa sina egna problem, inte projicera dem på mig och sen försöka sitta stolt på stolen och tycka att livet är som det ska vara.

Min actionplan är solklar. Steg för steg ökar mitt tryck på henne att ta tag i och planera arbete, studier och tid med barnen. Att inte bara kallt hävda "jag måste jobba såhär" för då minsann kommer jag också börja jobba. Helg. Med vad fan som nu finns tillgängligt.
Om inte annat för att dra in de där extra pengarna som man kan ha kul för.
Och såklart för att påvisa att när man drivit mig för långt in i ett hörn och inte är beredd att samarbeta, då tilltar de medel som inte alltid kanske ter sig så schyssta men som blir nödvändiga för att alls överleva.
Överleva måste jag. Jag har barnen att inte bara överleva till, de har ju rätt till en pappa i närvaro, som är i balans och som kan ge dem envar kärlek, omvårdnad och stimulans. Den pappan kan inte vara förtryckt och nedvärderad i allt han gör av deras mamma.

Orkade du hit ?
Tack i så fall.
(skriv gärna en kommentar, behöver nog feedback)

Bra badplats är viktigt

Den här sommaren har ju verkligen bjudit in till bad, lek och sol. Jag har försökt se tillbaka några år och kan inte helt minnas att det skulle varit så här ihärdigt bra väder så många dagar i sträck som det varit nu sedan midsommar (i princip).

Jag och barnen har testat 10 olika badplatser ungefär, och av alla dessa är den som är på bilden nedan absolut min och barnens favorit. Egentligen är det jätteenkelt....det är sandstrand, bryggan går i vinkel och skapar ett överblickbart område, alla 3 kottarna kan bada (och pappa med såklart) samt att även när det blir mkt folk så har man chans att se sina barn.

Det är förvisso mälaren men tack vare värmen har det varit jätteskönt vatten att bada i. Har inte provat kiosken iår, men antar att deras glass / kaffe smakar lite samma som på andra ställen.

Badet heter Ådö, ligger 6-7km utanför Bro. Björkviks Camping är just i samma område så vill man kan man hyra sig en stuga här. Kanske låter tramsigt för oss som bor just 20min bilresa bort, men det är ju om man känner för det...ändå att komma bort hemifrån liksom.

Well, that´s all for today my friend...

när det är olika i bas-form...

....ställs många saker på sina ändor. Eller heter ändar? Änder? Nåja, språkteknisk analys får bli en annan dag.. :)

Att umgås med en annan vuxen utan sina respektive barn kan ju bli hur bra som helst eller inte. När det väl stämmer bra kemimässigt så är ju steg 2 att låta barnen träffa varandra och den andre. Således...så blev konceptet semesterdejting etablerat. För att som kompisar åka gemensamt till barnvänlig aktivitet och se hur saker fungerade mer i nära läge så att säga.

Nu uppenbarade sig under denna resa ett antal saker som absolut ställer saker på annan kant. Såna basiska moment som grundsyn på regler för barnen. Tider, omställningar och vad man gör/inte gör i samspel med andra barn. Och även det faktum att man som vuxen i ett sådant läge har och skall ha rätten att på ett schysst sätt tillrättavisa samtliga närvarande barn om det är något som inte görs på snälla vis. Slagsmål t ex...eller att påpeka det olämpliga i att kasta mat, riva servetter eller bara i allmänhet bete sig bläigt i matsituationer.

Efter en hel massa små sådana här indicier har undertecknad kommit till insikt i att denna dejtingvariant var väldigt lärorik, men att dejtobjektet inte går ihop med en själv. Och inte dennes barn heller för den delen.

Nu kanske den oinsatte tänker "well, det är ju barn, alla är olika. Ha lite tålamod så löser detta sig säkert".
Jag får nog påstå att hur jag än vrider, vänder, tippar, tiltar eller snurrar detta så kommer dessa grundläggande synsätt inte kunna samexistera i en framtid. Eller, jo på varsitt håll i denna stad levandes varsina liv. Men inte mer än så. Det stannar på denna kompisnivå.

erfarenheterna jag lagt mig till med är att jag själv håller en förvisso hård linje med reglerna för barnen. De regler som finns dvs. Ansvar, frihet och rätten att upptäcka saker, lära, testa och experimentera kvarstår. Men i vissa givna sammanhang måste det sättas ramar, annars förfaller familjestabiliteten till total anarki. Det kan inte få gå åt det hållet.
Och när man möter någon som har HELT annan syn på just dessa saker, då inser man hur viktigt det är att faktiskt stå på sig och våga lita på sin egen magkänsla. "jag gör rätt i längden" är ett begrepp som inte är taget ur luften i mitt fall.

Jag kommer nog få anledning att skriva mer om detta, det lär ta några dagar till innan jag är klar-processad med det.

Hur som haver så åkte jag iaf och badade på bästa stället med ungarna idag. De stormnjöt, plaskade och lekte i flera timmar. Kändes jätteskönt när minstingen själv kom och sade "pappa, va e min badring? Jag vill bada, kom nu".
Visar på att han lärde sig sin läxa där förra veckan, han minns mkt väl hur obehagligt det var att plumsa utan flythjälp. Så pappa känner sig lite trygg igen i detta med.
Glassen smakade förträffligt hemma sen vill jag lova... :)

på en sekund . . .

Som pappa till 3 fartfyllda barn gäller det att hitta en perfekt balans mellan hjälpa, informera, varna, förklara, hindra och uppmuntra. I de spridda åldrarna 8 år , 5 år och 3 år blir det ju stora syskonet som kan mer och vågar mer och de mindre syskonen gärna tar efter såklart.
Allt detta är på gott och ont tycker jag. Det är naturligt att se på andra hur de gör och ta efter. Vaksamheten som förälder träder ikraft när efterapandet inte är till godo utan snarare en risk.
Föresten, jag är ingen hönspappa. Tvärtom egentligen, jag uppmuntrar att mina barn testar nya saker och hjälper dem gärna att prova. Men säkerheten går alltid först så hjälmar, skydd och hjälpmedel finns naturligtvis och de bara SKA användas.

Man kan inte skydda sina små från varenda snubbling, vurpa, gren eller pryl. Det är ständiga småblesyrer och plåster går åt. Många barn gör sig illa på de mest häpnadsväckande sätt men oavsett så får man ju trösta, fråga vad som hände och se om man kan undvika dem nästa gång genom att göra på nåt annat vis.
Men det är ju också en del i livets skola...även barnen lär sig ju vad som är lätt, svårt, säkert och farligt. Så länge de får testa på saker och har hjälp när det som just nu testas kanske är lite ovanför deras normala kunnande. Å andra sidan, hur skulle en människa utvecklas om den inte provade på nya saker nån gång ?

Min minsting...testar alla tänkbara gränser han kan komma på. Det ligger dels i hans utvecklingsfas och dels i att han har 2 storasyskon som gör saker han vill kunna. Iom vädret har vi varit och badat hela föregående vecka. Störste sonen hoppar och dyker, simmar själv osv. Dottern hon har armpuffar och är där hon bottnar, doppar inte huvudet "för jag vill inte ha vatten i näsan" och ...well, minstingen har sin simring. Denna simring har gett honom en falsk trygghet verkar det som, väldigt fort märkte jag att han gärna paddlar efter storastystern. Och kommer han ut där han inte bottnar så skrattar han bara o säger "jag kan simma".
Denne lille krabat håller jag således på max 2m från mig och under ständig uppsikt. Den falska tryggheten i en simring bekräftades...

Han och dottern lekte på stranden igår efter en fikastund. De hämtade ibland vatten i en vattenkanna. Jag stod med en annan pappa och pratade, vi hade gemensam koll på de totalt 6 småbarn vi hade i och omkring vattnet. Ser hela tiden mina 2 minsta och tyckte det var ok med dem där, de var ju trots allt 5m från vattnet och jag stod ytterligare 1,5-2m bakom.
Det tog mig ca 5 sek att spana ut mot bryggan och få se störste sonen där med en kompis. När jag åter tittar mot mina små ser jag ryggen på lillkillen, på väg ut i vattnet. Det tar mig ca 1 sek att inse att det verkligen är han och att simringen är kvar där jag står.
Keps o solglasögon far bakåt samtidigt som jag springer rakt ut i vattnet efter honom. Just som jag kommer ut och är 1m från honom når vattnet honom till bröstet, han tappar balansen och kommer ner under vattnet. Samtidigt kommer jag ner med händerna och får tag i honom, drar upp honom och får se rädslan i en 3-årings ögon, gråten och känna hur hans puls skenar.
Vi gick innåt stranden, jag kramade honom och frågade om han var ok. Det var han. Men han sa "jag blev rädd". Jo tacka fan för att han blev det....det blev man ju själv också tillslut.
Efter en stund hade han lugnat ner sig, fick lite saft och en kaka. Pappa påminnde honom om att man aldrig aldrig aldrig får gå ut i vattnet utan att jag är med, samt att simringen alltid alltid ska med. Annars får man inte vara där och leka. Han lade huvudet på min axel och sa "pappa, ja älka dej"...och fick såklart samma fina ord tillbaka.

Insikten kom senare på kvällen (efter VM-finalen för att vara precis). Helvete vad nära detta var! Onödigt nära och ansvaret är mitt och ingen annans såklart. Jag borde nog stått längre ner vid vattnet, hindrat honom innan han gick i utan simring. Det är en del i mitt jobb som pappa och jag kommer definitivt justera mitt agerande / beteende framöver när jag är själv med barnen. Inte så att de inte kommer få bada, eller att jag tänkte klä in dem i uppblåsbara saker så de flöt omkring utan rörelsemöjlighet. Barnen ska inte bli hindrade eller rent av straffade för att jag behöver höja nivån på säkerheten ett snäpp..

Det blir bra att hålla sig paus från stranden idag (läkarbesök med dottern). Få lite perspektiv på detta..

Ha en god dag...

små frågor i livet - stora svar?

Efter en rensning bland papper och sådant hittades ett dokument. Detta 3-sidiga dokument innehöll ett antal små frågor i livet. Kanske inte så där jättans världsomtippande frågor men svaren kunde i rätt sinnesstämning kanske vara något....

döm själva...


Om man stryper sn smurf, vilken färg får hans ansikte då ?

Om en sköldpadda förlorar sitt skal, är han då hemlös eller naken ?

Är det en succé om en bok om misslyckande inte säljer bra ?

Om en butik är öppen dygnet runt, året runt . . . varför har de då lås på dörrarna ?

Om man försöker bevisa Murphy´s lag, kommer saker då fortsätta gå åt pipsvängen ?

Vems idé var det att stoppa in ett s i ordet läspa ?

Varför frågar en tankeläsare vad du heter ?

Hur vet du om ditt osynliga bläck är slut ?

Vad händer om du skräms halvt ihjäl två gånger ?


Morgonens axplock...Ha en soligt underbar sommarsöndag !

Fötterna på marken ?

Ibland får man ju fundera på symboliken i saker.
På väg till Midsommarfirandet hamnade vi bakom denna. Uppenbarligen behövde tossingarna vädras, eller så ville han bara påvisa att man kan må bra även om man inte har fötterna på jorden . . . :)

Man snyggade till en f.d tipp / kulle för något år sen hemma i kommun. Det blev ett vattenfallsliknande upplägg med en damm på toppen och lite schysst ordning på resten med.
Många var skeptiska såklart..."vad göör ni med den där ? Vad ska det där vara bra för? Har ni inget vettigare att lägga pengarna på" osv osv...

Faktum är att det på just denna plats är riktigt fin utsikt över delar av kommunen, samt att det ju i all sanning sagt inte fanns så många alternativ att spela med. Området är avsatt som rekreationsområde och där ska väl finnas både fysiska träningsformer (löparspår, bad, lek, osv) samt lite själslig rekreation ? För de som uppskattar naturen och dess element är denna plats faktiskt riktigt trevlig..

En annan fördel är att om man är tokig nog så tar man snowracern hit på vintern och öser på nedför slänten på motsatt sida om vattenfallet. Håll i hatten säger pappa... :)

Helgen och starten på semestern

Helgen blev riktigt bra. Gott umgänge, kylt vitt vin i solen tittandes på en fräsig uppsättning båtar och mysigt sällskap....DET är livskvalitet för mig. Verkligen.

Väl hemma och mottagandes det härliga kramandet och pussandet från mina barn kom den där sköna insikten att jag har semester, har mina barn under den månad på året när det brukar vara bäst väder och att vi kan bada, busa och må bra i största allmänhet.
Jag och exet hade en liten samsynad diskussion om hur måndag-tisdag skulle bli då hon var ledig och väntade sig delaktighet. Där och då var det samsyn.
Lillemannen blev lite risig i magen och fick feber på måndagen. Då tog jag de två stora o gick till stranden. Väl där badade vi och plötsligt ringer hon och är vansinnig över en schema-pryl i augusti.
Ja du läste rätt....om 1,5 månad. Jag försökte påtala det osmidiga att ta det just där, just då. Nepp, hon skulle prompt...så jag lade på luren.
Hur som helst så renderade detta i massa trist tjafs och barnen fick åka m min bror o hans barn till en annan strand för att vi skulle prata klart hemma.
Tisdagen förlöpte med 2 febriga pojkar hemma. Det blev tv-spel, film, lite sagor och spel medans dottern och deras mamma åkte o handlade saker. Helt plötsligt var det inga problem att bara bete sig som folk. Förstår fan mig int på henne....

Nåja, idag onsdag skiner solen igen. Det blir en sväng till IKEA och handla lakan samt kika på ett skåp jag behöver. Sen till stranden i e.m för att få lite sol o bad såklart. För mig passar det bra att släppa loss barnen där, de hittar alltid en kompis eller två att leka med.

Man kunde fått en sämre start på semestern... :)

weekend off

Ska iväg hela helgen, åker redan nu.
Älsklingar kommer hem på söndag till mig. Håller på att längta själen ur mig . . :) Men de har haft det kanonbra tydligen så det är dem väl förunnat.

Solen kom åter med varmt osså . . . blir till att smörja in sig lite med solkräm o dra ut på stranden med ungarna till veckan. Ska bli så skönt. Känns verkligen som om jag jobbat ihop den här semestern. Har stängt av jobbet helt, de får klara sig själva.

Nae fan, nu så. Ha en trevlig helg vänner...!

Hundarnas himmel välkomnar henne !

Med tunga steg och en stor klump i halsen gick jag idag in till veterinären. Hennes sista promenad, hennes sista nosande på det som antogs vara en snygg manlig jycke. I väntrummet satt vi och det var en bjäfsig hanne där med sin snacksaliga matte. Utanför gnällde en stilig Dobberman
"knip tyst kärring" tänkte jag, låt mig ha mitt moment här nu. Du vet ju iofs inte vad som ska ske du heller, men va fan...jag bryr mig väl inte om din systersons nya badleksaker...

Hon satt där mellan mina ben så lugnt. Stilla. Inte ett endaste tecken på att vara medveten om att "slutet" var nära. Jag kelade, kliade och myste med henne, kände hennes päls mellan mina fingrar och insåg hur mycket hon har betytt för oss trots allt. I lite mer än 4 år har hon bott med oss och hur det än var tänkt då blev det såklart inte så. Alla promenader, alla lekstunder ute i skogen, alla gånger man bett stora sonen om snabb hjälp med en kvällsprommis när man ska borsta tänderna på de minsta....allt det är nu förbi.

Det är tomt i lägenheten nu. Jag försöker förstå att jag inte behöver gå ut ikväll med hunden. Eller imorgon bitti heller för den delen. Jag gör mitt bästa för att rättfärdiga slutet för en 7-årig fysiskt frisk hund vars största behov var att få vara med, nära och ha sällskap. Det näst största, den hundmässiga utmaningen, jobbandet och att få springa fri lyckades vi med måtta att uppfylla men bara i perioder. Att hon alls fått fortsätta bo med oss har handlat om att varken jag eller xet velat konfrontera våra egna rädslor och fördomar.
Omplacering går inte med hundar som har psykiska issues, och därav var det slutliga beslutet idag både befriande och tungt. Befriande för att det fattades, tungt såklart för att en familjemedlem är borta nu och nästa steg i det hela är att ordna för barnen så de får fina minnen i behåll av henne.

Älskade, du vilar nu i frid i din himmel. Hoppas godiset regnar, leverpastejen står uppradad och köttbullarna svärmar över er vid varje stolpe, rot och stubbe du ser. Minnena av dig tar vi tvåbentingar med oss så länge vi lever.

Storhelgerna har jag - Nice !

För en vecka sen frågade barnens mamma om jag ville vara ledig på midsommar. En mycket mycket ovanlig frågeställning från henne då hon ju jobbar alla helger (mongo-schema valt av henne själv) och jag hade så smått börjat kika på nåt för midsommarafton.
Jag svarade att det kunde vara trevligt och en kort förklaring från henne hur hon tänkte sig vara hos nån kompis som kände barnen så hon skulle åka o jobba när de somnat.
"Nåja, hennes val" tänkte jag. Filade lite smått på några idéer, snackade med några kompisar. Det började forma sig en singelpappa-aktivitet men jag vågade inte definitivt boka nåt. Xet´s verksamhet är inte definitiv.. :) . . och mkt riktigt, i onsdags e.m kom det:
-Jag får jobb hela midsommarafton, fr kl 11 till 01. Hur gör vi ?

Ehh ? Vadå "hur gör vi" tänkte jag. Finns ju inga alternativ för dig och inga för mig eftersom du väljer bort barnen på en TILL storhelg det här året. Mitt svar var enkelt :
- Du gör som du vill, men berätta för barnen vad du har valt.
Hon grimaserade lite, sa "självklart" och sen avslutades samtalet.

Igår e.m när jag kom från jobbet skulle vi flytta saker och barn. Handling på schemat så vi fick med oss allt vi behöver. Hon tycktes förutsätta att vi skulle vara hemma i lgh och cykla till midsommarfirandet här i kommunen. Jag hade dock ordnat med min bror och hans familj så vi får komma o fira med kusinerna. När jag berättade för barnen (i bilen) blev de jätteglada.
Xet fick höra det av dem senare när vi kom hem igen och då syntes ganska tydligt att hon blev förvånad och så försökte hon hålla masken inför barnen, tala om för dem hur kul det skulle bli osv osv.
Blickarna och minspelet sa dock nåt helt annat.
Just innan hon skulle säga godnatt kom dottern på 5 år:
-mamma, varför måste du jobba jämt när det är nåt kul ?
- För att det är mitt jobb älskling, mamma jobbar såhär.

Tror nog inte dottern förstod där och då de långsiktiga konsekvenserna. Det lär dröja några år till. Men fortsätter hennes mamma i den här stilen kommer ju signalen till barnen bli att storhelger är jobbet viktigare och ni får vara med pappa.

Jag har inget alls emot att fira vad som firas bör med barnen. men för Deras skull önskar jag långsiktig att delaktighet från deras mor blir ett mer stående inslag. Att fira vilken som helst storhelg i alternativ form innan eller efter blir aldrig detsamma. Kan jag inte tänka mig...

Glad Midsommar på Er !


PS. För den som inte vet vad midsommar är, klicka o läs... :)DS.
http://http://en.m.wikipedia.org/wiki/Midsummer?wasRedirected=true

Kommunikation m ex-hex (långt)

Ibland är det bara så förbannat frustrerande när spelreglerna i en kommunikation inte är samma lika från gång till gång.
Som ex. kan nämnas att xet många gånger kan fråga "hur blir det imorgon" och utan att säga det mena "stämmer det vi kom överens om för några dagar sen" . Om man då svarar nåt som inte stämmer så blir det rabalder. Svara man som det ska vara så är allt bra. Ett litet test med andra ord. Jag har lärt mig med tiden att snoka fatt i dessa när de kommer, vissa varningssignaler går att uttläsa ur hennes sätt att fråga.
Igår var det upplagt för just det motsatta. Förutsättningen är att vi i torsdags pratade ang. söndag (dvs idag då). Då sa hon att hon skulle gå upp och hämta barnen vid lunch. Oki, för mig inga problem så jag passar på att då kolla med en god vän som är hemma från utlandstjänst denna vecka om en fika / snacka. Hans enda chans var just sön e.m
Igår e.m hade jag sms:at och frågat om det var grönt ljus för söndag. Fick inget svar. Ringde sen just innan nattning av småfolk men inget svar. Hon ringer tillbaka en stund senare och då frågar jag lite fräckt : Vilken tid hade du tänkt hämta barnen imorgon ? Så jag vet för min planering.
Hon svarar lite halvsnabbt att hon ska åka med dem ca 14.30 så det blir bra att komma vid 14.
Just som jag ska påtala vår överenskommelse slirade hon iväg skäll-för-sms-när-hon-sov och anant dravel (hon var sur för hon fick sms av mig kl 16 ang. barnens cykelhjälmar som inte kom med till mig i fredags. Inte för att jag har problem med glömskan, men att få skit för att vi glömt det båda två och sen kärringgnäll om tiden för ett sms...:( .. ) och jag sa åt henne att jag inte var klar men hon fortsatte. Samtalet avslutas sen snabbt, jag orkar inte höra skiten längre.
Under nattningen drar jag ihop ett sms med innehållet i stort att hon frångår vår överenskommelse om tid och att hon därmed också saboterar för mig. Sånt accepterar jag inte.
Får svar att JAG har frågat om tid och därmed gäller inte överenskommelsen från i torsdags enl henne. Nånstans här blir jag på ganska irriterat humör och några sms-kontringar senare är det fullt krig mellan oss.
Visst är jag en pain i n the as när jag väl drar igång men hon vägrade förstå att hon blev behandlad en gång på samma sätt som jag blivit många gånger. Dessutom spann det där på och det är skamligt vad man får höra för att man sätter hårt mot hårt när det gäller överenskommelser. De gäller tydligen bara när hon har nån fördel av dem, så snart det är det nåt annat kan hon ändra spelreglerna så att de passar henne. Dessutom är det ofta jag får intryck av att hon blir obstinat och sätter sig på tok-tvären för att försöka sabotera för mig. Man får ju nånstans hoppas att så inte är fallet (dvs att jag har lite hjärnspöken på den fronten) för en sak vet jag med 100% säkerhet och det är att jag aldrig djävlas med henne eftersom det inte är
Fair Play.
Tyvärr är det i perioder så att jag sneglar mot den Röda Spaken bredvid mig och funderar på om jag skall dra i den och skjuta ut mig från hela alltet. Magkänslan säger att det blir förlust för alla i längden men vad fan gör man när allt är skit ..?

Bilen är min nu !

Min nya bil är hämtad, provkörd och . . . :) det är bara ren och skärt nöje att åka i den.
Satte i ny överdragsklädsel på en gång, sen barnstolarna och efter lite micklande så satt alla på plats.
Sen i med lite prylar som hör bilen till . . och finally idag fick barnen åka i den. Idel goda kommentarer, särskilt då från den äldste som gillade att det var tonade rutor bak så int solen störde så mkt...!

Man måste ju hitta nåt som inte är klockrent och då må jag poängtera att CD-spelaren inte spelar mp3:or vilket är lite synd. På sikt ska jag kika på hur man kan åtgärda detta men det har låg prio egentligen.

Grymt imponerande barn har jag !

Lite smått oplanerat blev vi idag iväg på cykeltur till en närliggande plats. Eller, närliggande är kanske att ta i då det tar 10 min med bilen dit. Då jag ju int har nån bil fick vi vackert hoppa upp på cyklarna och trampa oss fram.
Tror inte ungarna var HELT med på att det var 1h cykling ahead. Men de kämpade på utan gnäll, vi hade massa snack för oss längs vägen och de visste att det vankades god mat när vi kom fram. Nån smärre vurpa utan stora skador skedde, och väl framme fick de mat i sig.
Sen lekte vi med de vi hälsade på en bra stund, hade trevligt värre.
Tanken slog pappa att vi kanske skulle ta tåget hemåt och sen korta ner cykelreturen med ca 85% men när jag frågade ungarna om vi skulle trampa hemåt så var de ganska snabbt uppe och redo.
Hemresan var lite segare, vi fick stanna för vila och vatten lite oftare. Men inget gnäll ändå, inte ens av tösabiten som jag nästan väntade skulle få lite motvillighet i benen.

När vi väl kom hem väntade deras mamma på dem och det blev kramkalas såklart. Vi åt sen middag hos mig medans hon handlade, och innan vi skildes åt fick barnen så mkt kramar, pussar och beröm av mig för deras uppträdande under dagen.
Jag har aldrig varit så stolt över mina barn som jag är idag. Imponerad över deras motivation, ork och hur väl de trivdes där ute. Stolt över att det helt utan incidenter med andra trafikanter gått att cykla, ta sig över övergångsställen och hålla ihop under turen.

Blir till att fixa lite packväskor till cykeln, planera en dag när vi cyklar en bit till en badplats t ex och sen får njuta av både turen, badet och glassen. Det här gav mig mersmak. . . !

Som ett barn dagarna före julafton . .

. . . går jag omkring och väntar. Är det inte Onsdag snart..?
Nä, det är fasen flera dagar kvar tills dess.
Blää
Jag vill NUUU !
Jag vet att jag kommer njuta när jag får nycklarna, vetskapen om att den där är MIN och att jag kan vara nöjd över att ha fått tag i just DEN.

Bilen som jag ska ha ett tag framöver nu blir leveransklar på Onsdag.
Det borde vara imorgon. Det borde varit idag...eller igår rättare sagt....men jag får hålla mig till tåls.
"Kommer tomten snart pappa..? "

Att få uppskattning

Man kan stå ut med mkt när man trivs med sitt jobb. Stress och press internt, gnäll från olika håll och även krävande chefer som inte förstår vissa saker i det rent praktiska arbetet.
Men när en kund på ett mycket trevligt sätt skickar "Your new name for us is Mr Magic" för att man överträffat deras förväntningar genom att jag gör det jag alltid gör, mitt absolut bästa på jobbet, ja då går det rakt in i själen.
Det var grymt trevligt och ett leende smög sig över mina läppar i eftermiddags som verkar vara svårt att få bort . . .

Jag försöker varje dag ge mina barn uppskattning för hur de är, saker de gör. Jag tror innerligt på att får man höra det ärligt menat och kopplat till en själv så stärker det självbild, självkänsla och självförtroende. Det är något som jag verkligen vill ge mina barn gott om tidigt i livet, så de är lite bättre rustade för det som kommer sen.

En sån här dag är det lättare att dela med sig av det när man själv fått sig en portion uppskattning.

*signing off for the night*

Ny bil ?

På chans slängde jag ut stora klumpedunsbilen i helgen. Det gick förvånansvärt fort att få den såld så det har blivit en intensiv jakt på ny bil.
Efter mkt blocket-snokande har jag 2 objekt på gång, troligen görs affär upp inom nån dag eller så.

En avsevärd förbättring av ekonomin kan man säga... både drift och ägande. Sånt är bra i förlängningen... :)

Any ordinary sunday morning !

Sakta kommer medvetandet igång
Det väsnas i rummet när ungarna tampas om vilken kanal det skall tittas på.
Behöver inte många sekunder för att inse att det nog är tidigare än det borde.
"Fukkin mornings" tänker jag, och vänder mig om för att om möjligt slumra en stund till
Den tanken straffas snabbt av att en Transformers viner genom luften och träffar mig i ryggen
PAPPA !!!! Han kastar leksaker !
*man muttrar nåt ohörbart och försöker inte bli arg för leksaken*.

Segar sig upp, häller upp en kopp Vakna och låter den glida ner sakta. De små söta trollen kommer och kramar om en, säger god morgon och är bara mysiga i största allmänhet.

De sitter still en stund och tittar på barnprogram. Efter frukost sprallar de igång, det spritter i kroppen på den små. kan inte vara tysta eller stilla.

Det är dags att klä om, gå ut och göra nåt . . . solen skiner, varför tveka ?

blev en skum vecka...

...för barnen har varit nästan hela tiden hos sin mamma. Utan att det planerades så var hon sjuk i början av veckan och ville ha barnen hos sig. Jag är inte den som sätter såna käppar i hjulet (eftersom jag vet hur mkt hon är borta i perioder) så visst.....
Det tråkiga var att hon var på det suraste, tväraste och gnälltjafsigaste humör jag sett på länge. Det spelade ingen roll vad jag sa eller gjorde (eller lät bli att säga / göra för den delen)...det tjafsades om allt. Skittråkigt, men man fick liksom slå av och försöka låta bli att bry sig...

Gick upp tidigt 3 mornar irad och spelade 9 hål golf före jobbet. Hur skönt som helst och både motion och fokus-träning på samma gång. Samt att man kom fulladdad med energi till jobbet.

Jakten på den optimala bilen har börjat osså. Är i princip färdig-rekognoserad och hade min vän "spionen" ute på uppdrag igår. En "pärla" visade det sig när rapporten kom sent på eftermiddagen. Men gårdagens överaskning är att det bilmärket int kopplar ur airbagen på passagerarsidan fram vilket är ett gigantiskt minus ! Får ser hur det blir här, ska nog iväg idag och provmontera ungar o stolar i en liknande för att slutligen avgöra det hela.

Till avd. "saker ens ex frågar som man int förstår varför" . . . . igår kv kom hon o äldste hem sent. hon skulle sen sadla om för jobb såklart. Medans vi snabbt växlar några ord om hur de haft det kommer hon med den iofs naturliga frågan " vad gör ni imorgon?"
Jag svarar helt sanningsenligt att det beror på vädret och lite vad ungarna vill men hade int tänkt åka långt bort iaf. Som brukligt säger jag också "hör av dig när du vaknar om du vill".
Då kommer den där grejen jag int hajar
- Fast jag tänkte sova ut, sen åka o träna och så. *tonläge drygt*...jag kanske vill ha en e.m för mig själv.
Jag bara skakade på huvudet och vände in i lgh. Kan för mitt liv int fatta varför man ställer en sån fråga med ett så förberett svar. Om hon nu hade egna planer så varför i helskotta ska hon veta vad vi har för planer ?
Misstänker iofs att det var nåt mysko sätt för henne att försöka "trycka till" och sätta sig i överläge. Inte helt ovanligt med henne..men så är det i alla fall.

Nä, nu får jag nog utfodra de små gangstrarna och sedan börja dagen på riktigt...

Kärleken från ett barn . .

. . är aldrig fejk. När man tillslut får ihop livets pussel på gräsrotsnivå så att man kan ta dottern på egen aktivitet bara hon och jag, fick jag åter uppleva hur det är att få denna obegränsade, fullständiga och komplett äkta kärlek ett barn visar.

Glädjen i hennes ögon när hon förstår att det bara är hon och jag. Ingen lillebror, ingen storebror. Inga andra...hon bestämmer hur många gånger vi ska åka rutschkanan, hur länge man ska vara kvar där i badhuset och såklart även vilken smak på glassen det ska vara efteråt.

När vi sedan gick hand i hand mot bilen, strålar lyckan hos henne och hon säger "pappa, jag älskar dig!"
Det var inte långt till tårar då vill jag lova.
Vi passade dessutom på att handla lite kläder till henne sen, en av de andra sakerna jag känt jag velat göra men inte kommit iväg på. Hon valde, provade, valde igen och hade sig. Helt tålamodsfullt stod pappa och tittade på tösabiten när hon studsade omkring i butiken och hade klänning på klänning med sig i provhytten (man måste prova där, det gör vuxna *s*)

I bilen på väg hem fick jag gång på gång höra hur glad hon var att vi gjort detta, hur hon ville vi skulle göra om det snart och att jag är den bästa pappan som finns och att hon älskar mig jättemycket.

Jag kommer leva gott på detta, jag fick en god portion pappa-ork och det var underbart att få göra detta. Gäller bara att ge storebror och lillebror lika mycket av mig, och att det går att ordna det omvända för dem och deras mamma. Kan vi hjälpas åt att ordna och fixa sånt här är det win-win för barnen och oss.

Ett barns kärlek är så äkta som den går att få. Ve den förälder som inte ser och förvaltar detta, ve den som inte ger all sin kärlek tillbaka.

syskonkemi är ingen lek precis

Det märks tydligt när man har 3 barn att de är väldigt lika, men också helt olika på en del punkter. Det tydligaste är ju att har man alla 3 hemma samtidigt är det allmänt tjafsig ton, mkt putta/ta sak/hinna först/höga röster och konflikterna kan ibland avlösa varandra. Som pappa blir man lite långsiktigt irriterad när det ständigt skall bråkas om allt från legogubben till stövelplacering och vem som ska trycka på hissknappen.
Men.
Om man bara har 2 barn är det helt olika, i alla fall i min familj. Oavsett vem av dem som är iväg och gör nåt annat blir stämningen helt annorlunda. Leken går bättre, samarbetet fungerar och man hjälps åt istället för att gnabbas. Det är fantastiskt tydligt och nästan att föredra ibland.
Samtidigt behöver ju barnen lära sig att umgås med och respektera varandra, att samarbete kommer i olika former och det är en del av livets skola att kunna vara lite flexibel i andra människors närvaro. Därmed inte sagt att jag tycker man ska vara en mjukis som inte har nån egen integritet och egna åsikter. Det är minst lika vikigt såklart...

Som exempel på just syskonkemin har här på morgonen tittats på TV en stund. Lördag, lugn start och inget speciellt på agendan före frukost.
Men då blir det lite som att kriga om platserna i soffan. Lustigt nog tycks det vara kuddkrigs-orsak när lillebror sätter sig närmast, för syster vill ju ha den platsen. Men storebror han ska minsann ligga ner och sträcka på benen och då får int många till plats. Kudden far i huvudet på storebror som blir sur, dänger till lillebror och syster med varsinn och sen bryter syster ihop och gråter för "storebror slog mej med kudden"..och lillebror gör tvärtom, han tar kudde och dångar tillbaka på storebror såklart, killar har ju fight-gener på annat sätt verkar det som...

Åskådare till spektaklet är ju såklart Pappa. Lite kul tyckte han det var att se detta, men fick sen flika in en liten brasklapp om att soffan är allmän egendom i boendet och alla har lika stor eller liten rätt att vara där. Kuddkrig i all ära men det får inte bli sura miner på detta.
De tittade på mig som om jag var från en annan planet. . . :)

Trevlig helg !

första gången . . .

. . . som jag var iväg 5 dyg från barnen i sträck på länge.
- en ovan känsla, men det har fört gott med sig

. . .som jag åkte tunnelbana i Paris. Principen densamma men det var lite virrigt innan man fått grepp om de små detaljerna som skiljer.

. . . jag blev bjuden på starköl & starksprit på en representationslunch. Avsikten var inget annat än att visa gästvänlighet men det hade nog varit bättre om det var slut på arbetsdag innan man drack det där. :)

. . .fick igenom 3st förslag på ändring / förbättring på huvudkontoret på samma dag. I vårt bolag KAN det vara nåt för historieskrivarna . . hihi . .

. . . med tecken och ljud försöka få en fransk apotekarie ta fram nässpray som INTE var för allergi. En utmaning i sig, trust me.

. . . faktiskt hade en mycket trevlig stolsgranne på flyget hem. Resan gick fort och flertalet skratt från oss båda åt mannen på min andre sida som i sin antagna flygrädsla supit ner sig så hårt så han somnade just efter maten. Fick f ö hjälp av planet sen . . .

och som avslutning:

Det var första gången jag träffade en nära bekant på ett så oväntat ställe som avgångshallen på CDG 2F. Trevligt, uppiggande och så men som sagt, mkt oväntat.

Nä, nu skiner solen. Nä nu får vi gå ut här, barnen får nog hänga med o köpa glass . . . !

man saknar barnen oavsett

skriver detta fr ett tangentbord utan sv tangenter, hav fortrostan . . !

fick ett fantastiskt sms av barnens mamma igar kv. dottern och yngsta sonen tittade i kartbok vart pappa var och hittade ocksa ett vykort fr forra ggn jag var ute och reste. De blev glada nar de kunde se en bild pa staden jag ar i och vykortet fick en puss av minsting samt att dottern somnade med vykortet i famnen. Riktigt gulligt och jag blev varm i kroppen och sjalen av det.

De har sa mkt love inom sig sa man blir overvaldigad. Underbara barn som visar detta, om an for sin mamma mer nu nar jag ar pa resa.

det har varit nagra "forsta gangen.." - upplevelser denna resa som jag skriver mer om senare i veckan.

ma val !

ovant att sakna . . .

. . . barnen.

De senaste veckorna har det varit massor med tid med mig och barnen. Helgen som var blev annorlunda och jag var borta mer än hemma. Har träffat dem korta stunder bara, men de är ändå lika glada tycks det.
Idag reser jag en sväng med jobbet och deras mamma är ledig. Hon ska ha dem hela veckan och på fredag kväll får jag träffa mina änglabusisar igen.

Det känns på ett sätt skönt att det är såhär just för att jag inte har fått tillfälle att sakna och längta efter dem. Man behöver nog göra det också upplever jag. Det blir lätt att man hamnar i slentrian och tappar inspirationen att göra kul saker. Att höra sin 2,5-åring säga "pappa tråkigt hemma" får en att haja till och undra vad man missat.

Nu är det ju alltid två sidor av myntet, så samtidigt saknar jag dem redan och det blir ovant som fasiken att inte höra deras berättelser om hur dagen varit, vad de gjort och hur många gånger de ramlat i lekparken . :) men det får man liksom lära sig att stå ut med. Dessutom tror jag de behöver en god portion mamma-tid nu efter så mkt tid med mig.
Jag vet ju i alla fall vad som kommer framöver och det är ju minst sagt mer tid med mig. Lite som vanligt med andra ord, lite som det brukat vara. För int kommer HON ändra något radikalt än i alla fall....

Må väl, jag tänker göra det.

Man möter människor varje dag . .

. . men vissa möten i livet är inte som andra, de är . . . nåt utöver det vanliga. De man möter varje dag är ju tämligen stabila, man vet ofta vart man har sina arbetskamrater och så.
Det behöver ju inte nödvändigtvis vara en fysiskt möte eftersom man i dagens IT-samhälle rör sig över en arena som spänner från handskakning via sms till interaktiva chat-fönster med eller utan bild.

Forum, bloggar och nätverksskapande sajter både hjälper oss och stjälper oss. Vi glömmer ibland bort betydelsen och vikten av att mötas på riktigt och faktiskt få se en person i ögonen, kunna läsa av kroppspråket och allt som hör en kommunikation till. Istället gömmer många sig bakom en skärm, en fasad och ett nickname. Där man kan välja om man vill svara eller låta bli. Där man kan logga av om man inte tycker det passar, eller skriva så mkt så att det tillslut inte finns plats i fönstret mer. . .

Å andra sidan hjälper det oss att skapa kontakter med människor vi kanske inte skulle få kontakt med på en uteservering eller i matkön på Coop. Ens vägar korsas på nåt slumpartat vis och innan man hinner reflektera över vad det är för människa bakom ett nickname har man hittat nåt gemensamt, något som faktiskt förenar två personer.
Detta "något" kan ju vara musik, film eller en hobby. Barn i samma ålder, hund och bil såklart, men likväl att man bor på ett ställe men känner att själen kanske hör hemma nån annanstans, kanske t o m i en annan tidsepok än den vi lever i just här, just nu.

Det är det här jag menar idag, att möten är ett mysterium som man inte ska förringa. Du vet ju aldrig när eller var, hur och särskilt inte varför du träffar nästa person som berör dig, minns dig och som du själv ser som självklar att bibehålla och utveckla kontakten med.

Innan man dissar mötet med en människa, stanna upp och reflektera :

" Ty så föröder vi våra liv i stunder och ögonblick vi icke tillmäta våra handlingar dess rätta betydelse"

Den människan du just mötte kunde faktiskt ha förändrat ditt liv utan att du gav den chansen....

Det blir lite lättare för var dag

En resa tar väl aldrig slut egentligen ? Alltid är man ju på väg nånstans, om inte praktiskt så själsligt, eller hur ?
Min resa ändrade riktning förra året och sedan dess har målet för densamme inte varit annat än att få må bra tillsammans med barnen. Vissa dagar har det känt totalt avlägset och andra gånger mer närstående. Successivt har må-bra-känslorna kommit smygande och i takt med att jag som Man och människa fått den så länge eftersökta bekräftelsen på att jag är värd något, att jag är eftertraktad och åtrådd, ja i samma takt har jag själv kunnat ta kontrollen över och ordentligt förbättra min relation till mina barn (och deras till mig såklart). De här två sakerna hänger alltså tajt ihop och både styrs och närs av varandra.

Att få det utrymme jag velat ha så länge till mig själv och barnen, att kunna få göra det jag vill i min ordning på mitt sätt det har varit absolut nödvändigt och även uppskattat. Att se glädjen i barnens ögon när de kommer springandes med öppna armar ropandes "Pappa Pappa" och sen få bauta-kramar, pussar och massa mys, kan det vara nåt annat än underbart ?
Det som blivit ändå lite bättre på senare tid är att det inte ifrågasatts av barnens mamma. Det ger en extra må-bra-poäng vill jag lova, och det gör också att jag har lättare att förhålla mig till och även kommunicera med barnens mamma. Man får liksom vara sig själv utan påhopp.

Stundom är livet hektiskt på alla fronter med jobb, barnens aktiviteter och hämtningar, lämningar och allt. Jag får många gånger känslan av att jag inte räcker till på nån av fronterna. Man tvingas ständigt prioritera ner något (oftast sig själv) och i längden behöver jag få utrymme för även det. Mig själv. För om inte jag mår bra så kommer jag inte orka hålla upp livet för barnen. De förtjänar det bästa och skall jag kunna leverera det måste jag vara på topp !

Kanske ställer jag ohemula krav på mig själv, men jag ser det som att barnen förtjänar det. Jag har ju satt dem till världen och då är det inte bara släppa taget när det blir jobbigt. Det är tvärtom då man måste kavla upp ärmarna, kliva in och göra sakerna för barnen.
I viss utsträckning fungerar "var sak har sin tid" men ibland måste man stuva till det så att "alla saker får lite tid hela tiden".

Trevlig Helg !

Hur man än vänder sig . . .

. . . har man ändan bak.

Efter skilsmässa och flytt har saker som tidigare var lite mindre tydliga blivit formligen glasklara. Som exempel det här som jag kommit att kalla Onöjdhets-doktrinen.
Enkelt utryckt går den ut på att vad som än sker, vad jag än gör så skall detta inte passera utan negativ kommentar av nåt slag.
En lista på exempel får faktiskt inte plats här. Den skulle fylla spaltmeter nedåt. Men likväl är det ett faktum att min f d fru inte låter sig göras belåten till fullo. Där finns alltid ett "men" när hon har fått en present, när man arrangerat en aktivitet eller när man kommer överens om hur man skall göra i en viss sak. Eller när hon ber om hjälp och man är snäll nog att göra sitt bästa för att möta det önskemålet.

Igår var en av mina få lediga kvällar jag har. Flängde omkring på e.m med möte på sonens skola och sen till en träning han hade. Mitt i detta sms:ar Hon och frågar om hon kan ta extra jobbpass imorgon kväll (dvs idag då). När jag frågar om tider får jag svar, värderar det i hur min jobbplan ser ut och svarar henne att det går bra, men jag behöver jobba sent så vi får göra en habrovinkel med barnen.
Där kom motståndet. "Varför ska du göra så? Det är väl bättre att du kommer hem i tid så barnen får somna hos dig ?".
Försökte förklara för Henne att det ju är så upplagt att jag också har arbetstider att förhålla mig till, och har jag minskat dem en dag är dealen med jobbet att de skall kompenseras dagarna efter. Därav att jag behöver jobba sent. Det kom en suck, det kom ett stön och sen "ja ja".
Då kunde jag inte hålla mig så det var ju bara skjuta direkt : Ville du att jag alls skulle hjälpa dig eller ska jag skita i det ? "

Det är det är jag menar. Hur jag än vänder mig sitter min rumpa bakåt, och Hon försöker hela tiden smälla till den.
Hon tänker dock inte på att när hon försöker göra det så minskar saldot på "hjälp-kontot" . . . där är snart tomt . .

det är nog inte konstigt . . .

. . . att vi säger en sak och gör en annan ibland. Vi möts av det varenda dag . . . men i många fall blundar vi för det och tuffar på i vårt egna.

Hur skall man på ett värdigt sätt och med gott samvete kunna förmedla vad moral och gott uppförande är till sina barn när man dagligen och stundligen möts av dessa dubbelmoraliserande beteenden och utryck ?

Vart man än vänder sig i dagens samhälle möts man av ett budskap, och ser allt som oftast budskapsutroparen göra något helt annat sen. Busschaufförer som ska passa tider men står och röker istället för att åka, kassörskor som kräver en 50-örings avrundning men själv petar ner en påse tuggummi i fickan när hon tror ingen ser. Poliser som slår på blåljus för att hinna till 14-fikat och inte minst våra ärade politiker som bombarderar oss med moraliska påstående om hur "Välfärden ska säkras", "Skolan är prioriterad" och "Vården måste få kosta".

Är det därför det sparas i alla led ? Är det därför minsann som man märker att skolans utbildningsmaterial är från 90-talet och man får som svar att de inte har råd att köpa in nya sådana ?
Många gånger hoppas man ju att det ligger nåt i vad politikerna säger, men om sanningen ska fram känns det mesta ändå som spel för galleriet. I år är det väl än värre när det är valfläsk till höger och vänster. . .

I symbolikens namn får dagens inlägg visualiseras av en liten charmig grej, fotat på p-platsen utanför en stor media-store i Stockholm . . .

Kontraster . . .

I den i mannaminne ordentligaste vintern vi haft fick vi inte bara mer snö än vi är vana vid. Det var den vintern när vi förväntade oss lite, fick mer än mycket och på ren svensk gnällighet beklagade sig den stora massan över hur jobbigt det var med all snö, hur allt var försenat, el-priser i skenad i höjden och mitt i allt detta debatteras ett kungligt bröllop. Hur tänker folk egentligen ? Består inte livet av några fler faktorer än så ?

en blomma bland istappar får symbolisera min förundran över detta, och påminna om att livet blir nog mer värt om man inte satt och beklagade sig över allt utan såg framåt och körde in lite mer positivitet i sig . .