duckar för ingenting ?

Ptja, vad säger man egentligen ? Mindre än en vecka kvar och tjafsfaktorn är märkbart lägre. Iaf från moderskapets sida. Jag är lika ointresserar av att småsnacka och höra om hennes liv som jag varit innan. Och de få frågor hon ställer svarar jag knappt på.

Dock har jag märkt en småirriterande sak. Ställs en fråga om något planeringsmässigt . . . svaras det inte på. Det kommer nåt annat. Diskuteras det ang barnen....försöker hon skjuta över beslutet som sådant på mig. Frågar jag om hennes åsikt i ämnet...duckas det effektivt och svar uteblir, alternativt kan jag få svar som närmast låter som "Goddag yxskaft".
Konkret exempel är förra helgen. min fråga löd : när på söndag tänkte du komma o hämta barnen?". En till synes enkel fråga som ställdes ca 2 dygn innan det skulle ske (i teorin då). Får till svar "sitter upptagen, kan inte skicka massa sms just nu utan du får vänta tills senare när jag kommer åt min kalender och då vet jag om jag jobbar eller inte."
ehh...keh? Så dålig planering kan inte vara sunt för hjärnan att ha. Inte enl mig iaf, det måste liksom rendera i stress bara där. Men men, jag tålamodiserade lite och tänkte i godan ro att det kanske dök upp ett svar sen. Ett svar på den verkliga frågan och inte nåt halvsvävande.
Nej.
Dock kom hon på söndag strax efter lunch och skulle hämta barnen. Kort sms-avisering helt enkelt.

Min högst egna åsikt i detta är att hon tror sig ha makten att ställa till det för mig genom att inte ge mig någon information om sånt. Så skulle det i nån form då ge henne övertag.
Nej.
Det handlar om barnen. Allting handlar om barnen. De barn hon säger sig värdera högre än högst men agerar som om det är viktigast att jobba och sen tar man barnen när det inte går längre. Vart är prioriteringarna ?

Om mindre än en vecka är det återförsök att samarbetssamtala hos familjerätten. Denna gång med en av varje kön som stöd. Helt ok för mig. Dock har min strategi gått från "dra alla exempel på hur illa hon betett sig mot oss".......till att faktiskt stanna vid något mkt mkt enklare.
- Hur ska barnens trygghet lösas från och med nu ?

Det enda jag är intresserad av är att hitta en hållbar lösning framöver för att barnen ska få kvalitativ tid med moderskapet och dessutom känna att det finns någon struktur, ordning och planerbar tid med oss båda föräldrar i separerad form.
Allt groll om förr är fullständigen ointressant och jag tänker inte slösa bort någon energi alls på att älta det. Jag menar på att det inte löser något ändå, det har ju redan skett.

Godnatt cyberspaceläsare.

Orubblig trygg

Det skenade iväg till en närmas formidabel sammandrabbning denna vecka. "Samarbete" är uppenbart enkom så när andra gör som hon säger. Gör man inte det saboterar man samarbetet. Och dessutom går hon från sakdiskussion till rena personangrepp såfort fakta talar emot henne.

Det blir till att koppla in Familjerätten och söka stöd i att nå en uppgörelse den vägen. Jag har förhållt mig till henne och hennes alltför länge (varit för snäll?) men det upphör nu. Jag tänker inte rubba mig i vad jag anser är bäst för barnen långsiktigt. Jag tänker absolut driva på en skriftlig uppgörelse för att det är det enda som kan fungera även med henne.

I alla dessa smutskastningsförsök har jag (lite stolt är jag allt) faktiskt bara blivit arg en gång på riktigt. I övrigt har jag försökt vända tillbaka till sakdiskussion för att jag vet att jag är trygg i mig och mitt, jag behöver inte ifrågasätta mig själv på något annat vis än att "är det jag gör det bästa för mig och barnen". Allt annat är helt ointressant.

Stödet jag har har från vänner, kollegor, familj och även handläggarna på familjerätten är genuint och starkt. Det gör mig orubbligt trygg i att det här kommer lösa sig bra för barnen och även få struktur och ordning för mig o deras mamma.

Söndag, frukost.
*signing off*

ingen är perfekt.

Minst av allt jag. Många gånger blir jag upprörd och arg. För många gånger.
Försöker så gott jag kan att inte låta det gå ut över barnen oavsett hur de beter sig. Det är det svåraste som finns, det sätter alla tålamodsmolekyler på prov. Ändå har jag idag en relation med mina barn som jag själv ser som kärleksfull, bra och fungerande.

Vad som däremot är enerverande är att jag trots allt jag gjort för deras mamma genom åren, all anpassning och allt samarbete ändå får skiten. Varenda gång det ska fixas något så blir det på mig, för hon hittar på nån orsak att inte göra det / inte hinna / inte "veta" hur man gör.

Eller som nu, när hon tar på sig jobb en vardagkväll trots att dottern ska till läkaren på dagen, sonen har fotbollsmatch (och hon inte varit och sett mer än en hittils i år) och vid protest från mig lik förbannat får stå där med skiten kvar när hon vräkt ur sig allt illa hon kan komma på. Ignorerat sms, slängt på luren när jag försökt ringa.

Jag BEGRIPER inte hur man kan bete sig så illa mot den som stått vid sitt ord i varenda läge när det handlat om barnen. Aldrig svikit dem eller bokat av något "för att det inte passar jobbet". Förhandlat till sig att gå tidigt ibland på jobbet för att hinna med barnens aktiviteter när det kommer jobb för henne.
Det framstår för mig som fullständigt klart att jobb och annat går före barnen. Viktigare saker finns och när det då i affekt kastas i ansiktet på mig "bra, ta då barnen 100%" blir jag ledsen, bedrövad och sårad för att barnens mamma väljer att inte vara med. Och dessutom lär ägna resten av livet åt att skylla det hela på mig.

Barn har rätt till två föräldrar, men vad gör man när en förälder inte vill ??

Det osar gnäll, bitterhet och negativitet om dagens inlägg och jag hoppas jag är ursäktad för just det. Vissa gånger orkar inte ens jag stå emot dessa känslor tyvärr.

Stå för det man gör

min blogg-vän skrev igår ett kanonbra avsnitt om det här med valet, åsikter och att stå för det man tror på. (http://lappliisa.wordpress.com/)

Jag tänkte spinna vidare på bastemat. Åsikter och att stå för det man gör / säger.

För att ha en åsikt är det ju klokt att ha sett eller hört/läst om det man har en åsikt om. Därav anledningen till att jag faktiskt tittade på den där nya skandal-reality-såpan "Kungarna på Tylösand". Jag vill tillägga att jag inte är särskilt känslig av mig vad det gäller tv-program och hur deltagare ibland kluddar till det och kanske inte är helt medvetna om vad konsekvenserna blir.

Nåja, nu ska ju sägas att det blivit ett klart råare format i genren "underhållning" i allmänhet och kanske sådan som riktar sig mot den yngre tittarskaran i synnerhet. Big Brother var revolution på sitt sätt när det kom men där fanns i de första säsongerna en genomtänkt tanke i att psykologiskt studera hur vanliga människor beter sig i en sådan speciell miljö det var. Steg för steg tappade de kontrollen över också det programmet som succesivt övergick till att bli supa-ligga-bråka-arrangemang. Från produktionshåll såg man väl att nakna kroppar, fulla ungdomar och låsta dörrar gav höga tittarsiffror och mkt mediaplats i övrigt. Det övergick lite till att på maximalt sätt sätta deltagarna i situationer där de gör bort sig och få detta dokumenterat.

Nu har man alltså tagit detta ett steg längre, och går redan från start ut och säger att detta program är förbi de gränser vi sett tidigare. Värre, smaskigare och mer fylla och sex. Det säljer ju, så varför hymla om det? Detta är det enda som jag kan tycka är ok hanterat av skaparna.

Nu då till kärnan i dagens tankespår. Deltagarna.
Hur ska de om 15 år kunna se tillbaka på detta upptåg, förklara för sina resp partners, barn, vänner och arbetskollegor varför de deltog och dessutom vara människor nog att stå för sina handlingar. Man kan inte skylla på "jag var för full"...de har ju gjort ett aktivt val att var med. Men där tror jag det har skett en fundamental förändring många ungas syn på vad som är relevant i livet. De tycks gå efter devisen "syns man inte på AftonLögnen och hExpressen så finns man inte. Svina, grisa, bete mig som skit så får jag i alla fall uppmärksamhet och det är ju bättre än inget alls".

För min del, och det jag även bit för bit har med i diskussion med barnen (främst min store son nu då) är att man faktiskt ska kunna se tillbaka på sitt liv när man blir äldre och stå för vad man gjort, stå för den man är. Har man gjort valen själv är det ju bättre att förklara och stå för det än skylla på uppmärksamhet och wannabe-fasoner. Jag vill stötta min barn i att fatta sådan beslut baserat på medvetenhet och känd information att de faktiskt inte sätter sig i såna här situationer utan att ha fullt klart för sig vad det handlar om.
Sen att pappa skulle emigrera om hans dotter lade sig med en dräggig stekar-idiot i TV är ju en annan femma... :)

saknade småttar...

...och det är bra. Jag tror absolut att man som förälder behöver sakna dem lite lagom sådär för då blir man mer inspirerad att ha glatt och kul när man träffas igen. Och även om det kan vara lite klängigt och kramigt är det ju egentligen bara kvittot på att de saknat en själv med.

Helgen blev bättre än förväntat. Fantastiskt väder, grymt sällskap och trevliga golfrundor. Allt kantades av en absolut lagom mängd alkohol. Det var inte för utan man funderade på att stanna en dag till . . . :)

Ur kaos kommer ordning säger en del. Vad gäller jobb och sånt verkar det finnas en del som har en märklig förmåga att skapa kalabalik ur kaos, eller som nån sa en gång på engelska.. "..it´s a disorganized chaos". I nuläget är det lite så och jag gillar inte när all positivitet slukas av någon annans muppighet. Framför allt inte när jag är helt oskyldig till skapandet men måste slita röva av mig för att reda ut det.

"Du behöver lite kärlek" fick jag höra här nyligen också. Av en vän. Men behovet av kärlek är iofs på riktigt, frågan är egentligen hur det skall passas in i allt som hör livet till. Med ett marigt schema för barnen, jobbet och allt sånt så är det inte helt lätt att "få plats" med mer. Men jag gör vad jag kan och inget är ju egentligen omöjligt i det avseendet. Man blir ju lite extra benägen att reda ut saker och få ordning på det när man vet att det finns en person som man tycker bra om och som tycker bra om en själv.

"Operation Ändra helger" är igång. Ska bli intressant att se och höra reaktionerna på detta. Nån som har en spade ? Kan behöva gräva mig ett värn och förstärka... *lipa*

Mors, nu är det kaffe, frukost och sen iväg. Igen.

Trevlig helg !

Äntligen har denna helg kommit. Den kom med i planeringen redan i slutet av Juli och då var det inte ens nära att jag vågade lita på att den skulle få bli av för min del.
Jag åker om 1,5h och det känns så klockrent bra. Om någon har förtjänat en helt egen helg är det väl jag ?

Det blir till att köra till skåne idag, väl där träffar jag några goda kollegor så vi tar en kväll hos en av dem och käkar lite gott, dricker en bira och kollar på Sverige-Ungern ikväll.

Morgondagen blir golftävling (i lagform) på en fin bana i närheten av Helsingborg. Middag och galej efter det. Söndagen siktar vi Perstorp på morgonen och tar en golfrunda med mer fokus på sällskapet och trevlighetsfaktorn. Hem kör jag på söndag kväll.

Förväntningarna är lagom boostade men jag vet också att det kommer bli så rackarns bra i slutänden.

En riktig må-bra-helg och såklart kommer jag sakna älsklingsbarnen men det behöver både dem och jag. Samt att de behöver en helt egen helg med sin mamma....