. . . Det råder så när på julefrid hos mig. I boet som i själen. Det där sistnämnda är en direkt motsats till vad jag skrev i mitt förra inlägg, för det finns kärlek och den är äkta. Den senaste veckan har det ömsesidigt utvecklats känslor mellan mig och henne och häromdagen bestämde vi helt enkelt oss för att inte smyga alls med det. Hennes och mina ungar har på varsin kant accepterat den andre vuxne och den egne förälderns val . . och det kändes naturligt för oss båda.
Så jag är liksom officially off the market så att säga. Känns fenomenalt och man ryser när man får små söta sms eller en extra beröring. Sånt där man trodde andra fick bara...
Sen att barnen är hos mig denna jul, det pyntas och fixas samt att julklapparna är ordnade och blir bra är ju den största fridskaparen av alla. Ska bli så himla mysigt. . . :)
Det är ganska precis 1 år sedan det stora stöket med barnens mor bröt ut. Många saker har stabiliserats men det innebär inte att det är bra. 2012 kommer att bli året när Pappan fokuserar på att må bra och ta hand om sitt och sina i ännu större utsträckning än 2011. Barnen allt kring dem står alltid först så för den delen ingen skillnad. Dock kommer exet inte få någon respons på ev provokationer eller dåligt beteende. Nånstans får det bli en läxa för henne att vill man mig något är det normalt hyfs som gäller.
God Jul, Gott Nytt År !
fredag 23 december 2011
tisdag 6 december 2011
fakking fejsbuck
Sent påkommet det vet jag. Måste varit bromsolja i tankeflödet under hösten...... Jag har kanske registrerat detta tidigare och möjligen yrat med nån kompis om saken. Men det slog mig på allvar i helgen när barnen var hos moderskapet hur lite Facebook betyder egentligen. För mig. Jag kände inte ens behovet av att logga in mer än en kortkortis på lördagen. Det är inte DÄR livet är eller bör vara enligt min åsikt. Men det förundrar mig bortom vett och förstånd hur alltför många tycks finna absoluta behov av att rapportera allt de gör, alla ställen de är på och precis vad som sker i varje given sekund. Man ska checka in, gilla, tycka, lägga ut bilder på någon familjemedlems strumpor och ha en app (eller flera) och helst en s k smartphone så man kan sitta på pendeln eller tunnelbanan och effektivt plöja igenom alla kompisars senaste aktiviteter, tycka till om någons fullkornsfrukost och såklart låta samtliga veta att Grön Linje dras med förseningar på förkastliga 2 minuter !
Finns detta behov verkligen, eller är det skapat ? För mig är Facebooks enda syfte att kunna hålla normal kontakt med personer som av olika skäl inte finns geografiskt nära för en spontanfika. Visst kommenterar jag ibland på folks statusar, och självklart skriver jag en och annan uppdatering själv. Men mer och mer känner jag att det inte är värt tiden att sitta inloggad eftersom jag rent krasst inte vill lägga ut hela mitt liv på nätet och absolut inte vill veta allt om alla som de skriver där.
Läste på ett forum om en kille som på fullaste allvar undrade om han och hans tjej kunde fortsätta vara tillsammans av den enda orsaken att han ville ändra deras relationsstatus men hon vägrade. Hans argument var att det var viktigt att stå som "tillsammans med *namn*" på facebook, annars kunde det ju lika gärna vara. Jag hoppas tjejen bankade vett i virrpannan verbalt ... :)
Och nu är det även såhär att de senaste s k uppdateringarna som admin på facebook gjort inte uppskattas. Från att ha varit hanterbart och användar-ok har det övergått till något som jag uppfattar som vad facebook-admin vill att vi skall göra. I förlängningen styr de alltså oss åt något som vi kanske inte själva vill, men eftersom vi redan är snärjda där är det bara att hänga med tåget eller hoppa av. Det finns ingen pause-knapp, ingen ångervecka eller ens chans att tycka till på förändringarna. De bara sker.
Vi förpassas till lakejer under amerikanskt totalkontroll och DET i sig är något jag absolut värjer mig emot.
Fakking fejsbuck har försnillat sin användarvänlighet för mig, och när jag väl hamnat i obstinat-läge finns ingen återvändo.
Det blir städning bland vänner, rensning av de få foton som är där och de som vill ha kontakt med mig får väl ringa eller smsa då. Det är, bortsett från denna blogg, inte så att jag är särskilt anonym... :)
Någon sa : Finns man inte på fejsbuck finns man inte.
Hoppsan, då har jag ingen bror....
Finns detta behov verkligen, eller är det skapat ? För mig är Facebooks enda syfte att kunna hålla normal kontakt med personer som av olika skäl inte finns geografiskt nära för en spontanfika. Visst kommenterar jag ibland på folks statusar, och självklart skriver jag en och annan uppdatering själv. Men mer och mer känner jag att det inte är värt tiden att sitta inloggad eftersom jag rent krasst inte vill lägga ut hela mitt liv på nätet och absolut inte vill veta allt om alla som de skriver där.
Läste på ett forum om en kille som på fullaste allvar undrade om han och hans tjej kunde fortsätta vara tillsammans av den enda orsaken att han ville ändra deras relationsstatus men hon vägrade. Hans argument var att det var viktigt att stå som "tillsammans med *namn*" på facebook, annars kunde det ju lika gärna vara. Jag hoppas tjejen bankade vett i virrpannan verbalt ... :)
Och nu är det även såhär att de senaste s k uppdateringarna som admin på facebook gjort inte uppskattas. Från att ha varit hanterbart och användar-ok har det övergått till något som jag uppfattar som vad facebook-admin vill att vi skall göra. I förlängningen styr de alltså oss åt något som vi kanske inte själva vill, men eftersom vi redan är snärjda där är det bara att hänga med tåget eller hoppa av. Det finns ingen pause-knapp, ingen ångervecka eller ens chans att tycka till på förändringarna. De bara sker.
Vi förpassas till lakejer under amerikanskt totalkontroll och DET i sig är något jag absolut värjer mig emot.
Fakking fejsbuck har försnillat sin användarvänlighet för mig, och när jag väl hamnat i obstinat-läge finns ingen återvändo.
Det blir städning bland vänner, rensning av de få foton som är där och de som vill ha kontakt med mig får väl ringa eller smsa då. Det är, bortsett från denna blogg, inte så att jag är särskilt anonym... :)
Någon sa : Finns man inte på fejsbuck finns man inte.
Hoppsan, då har jag ingen bror....
torsdag 24 november 2011
Försäkringskassan borde byta namn
Jag är glad att jag är frisk, klarat mig från olyckor och inte dras med några som helst åkommor som kunde gjort att man hamnade i Försäkringskassans klor.
Eller klor föresten, det är ju lite felvisande. Deras frys menar jag nog. Den där boxen de stoppar folk i som de själva bedömmer inte skall behandlas bättre än slaktavfall.
Som killen på aftonbladet.se (se länk) igår, där han tydligen skulle söka jobb på deltid med sitt gipsade ben trots att en läkare sjukskrivit honom. Hur tänkte handläggaren här ? Kille in artikeln är bara en i mega-mängden ... Förvisso framgår inte samtliga detaljer i ärendet såklart, men nån jädra stans måste man väl ändå kunna dra en gräns för hur man behandlar folk i allmänhet och sjuka/sjukskrivna i synnerhet. Jag menar på att de flesta som söker ekonomiskt stöd av det här slaget inte valt det själva. Varför straffa dem ?
Så till mitt egna lilla aber med Försäkringskassan, hela triggern till dagens inlägg. TFP.
TFP stå för Tillfällig FöräldraPenning a.k.a VAB (Vård av Barn). En administrativ mardröm för Försäkringskassan, förälderar och skola/dagis. De enda som eventuellt har något positivt ut av det är väl att det rättfärdigar en Inscanningscentral i Östersund vars uppgift framgår glasklart av namnet. De scannar in dokument som gemene folk skickar in.
Man skall alltså, utöver sin ansökan om att få 80% av en summa pengar som aldrig är i nivå med ens lön (minus skatt) dels knappa in massa uppgifter via deras hemsida. Sen vänta 3-5 dagar (om Posten sköter sig) på att ett intygsformulär skickas hem. Detta intyg skall sen tas med till dagis/förskola för påskrift, därefter skickas till Inscanningscentralen. När så skett (förutsatt att Posten skött sig och Inscanningscentralen inte slarvar bort papprena) har Försäkringskassan 30 dagar på sig i normalläge att processa ansökan och godkänna utbetalningen.
Så vad är problemet tänker du nu ? Jo, såhär är det :
* Intyget kom till för att stävja fusk. Något som det så sent som förra veckan rapporterades om inte ha skett. Man kunde vid en studie av detta inte påvisa någon märkbar förändring av mängden fuskare före resp. efter intygets införande. Således en adminstrativ pålaga som saknar befog.
* Om man som förälder drabbas av Postens slarv, måste man ringa Försäkringskassan och be dem skicka om intygsformuläret. man tappar återigen tid pga nån annans slarv.
* När intyget väl är signerat av skola/dagis och man skickar in det, är man rättslös igen. För slarvar Posten bort brevet (vilket hänt mig 2 gånger i år och 4 gånger förra året) får man börja om med Försäkringskassan och nytt intyg. Ingen tar ansvar.
* Om Inscanningscentralen inte gör det de ska, får man börja om igen. Lika friställd är man här som om Posten tabbar sig. Och ingen tar heller ansvar för detta, jag har fått känna på denna med.
* Försäkringskassan har inga som helst efterverkningar att vänta om de lägger ens ansökan på hög, skiter i att hantera den. De skyller på hög arbetsbelastning och sen är det färdigdiskuterat.
Sen då ? Om man nu lyckas med detta och har turen med sig i alla led ? Ja, då kommer plötsligt Försäkringskassan på att de inte kan betala ut ersättningen inom sina 30 dagar därför att en planerad annan utbetalning skall genomföras dag 41. Då skjuter man sonika på den förste så att de båda sammanfaller på senast tänkbara dag. Och detta givetvis utan att meddela någon.
Senast igår spenderades totalt 2 timmar i telefon (varv 45 min i kö) för att reda ut en härva av bortslarvade intyg, felaktig information från Försäkringskassans kundtjänst, ett floppigt daterat intyg från en skola (de hade av misstag signat frånvaron från skolan en Lördag, men Försäkringskassan kunde inte acceptera att det var totalt ologiskt och acceptera intyget. Således fick jag be dem att skicka ut ett nytt blankt och ta om hela proceduren. Tack och bock). Ingenstans hos de 3 olika handläggare jag pratade med fanns förståelse för att det nånstans borde gått att lösa detta lite smidigare. De saknade totalt vilja att hitta nån lösning annan än den tidsödlande vägen med nya papper. De kunde inte ens notera i "case-file" att skyndsam handläggning vore uppskattat (caset är från september i år) för att vi har inte den rätten att sätta press på handläggarna . . . . Jo tjena ! Vad faen uppfann man internkommunikation för ?
Jag är på god väg att offentligt agitera för att Försäkringskassan i dess nuvarande form byter namn. Det får bli Förskingringskassan istället och man behöver inte ens förklara innebörden.
Det som stör mig mest ?
Att de som månne har makten att bestämma över verksamheten så hårt blundar för hur folk blir bemötta, hur enskilda hamnar i kläm, hur deras verksamhet uppfattas offentligt. Hur handläggarna får sina bedömningsgrunder så hårt åtsnärjda att de snart sagt inte får godkänna någon som helst form av ersättning.
De politikerna har glömt bort att de finns för folket, inte tvärtom.
Tack för ordet.
Eller klor föresten, det är ju lite felvisande. Deras frys menar jag nog. Den där boxen de stoppar folk i som de själva bedömmer inte skall behandlas bättre än slaktavfall.
Som killen på aftonbladet.se (se länk) igår, där han tydligen skulle söka jobb på deltid med sitt gipsade ben trots att en läkare sjukskrivit honom. Hur tänkte handläggaren här ? Kille in artikeln är bara en i mega-mängden ... Förvisso framgår inte samtliga detaljer i ärendet såklart, men nån jädra stans måste man väl ändå kunna dra en gräns för hur man behandlar folk i allmänhet och sjuka/sjukskrivna i synnerhet. Jag menar på att de flesta som söker ekonomiskt stöd av det här slaget inte valt det själva. Varför straffa dem ?
Så till mitt egna lilla aber med Försäkringskassan, hela triggern till dagens inlägg. TFP.
TFP stå för Tillfällig FöräldraPenning a.k.a VAB (Vård av Barn). En administrativ mardröm för Försäkringskassan, förälderar och skola/dagis. De enda som eventuellt har något positivt ut av det är väl att det rättfärdigar en Inscanningscentral i Östersund vars uppgift framgår glasklart av namnet. De scannar in dokument som gemene folk skickar in.
Man skall alltså, utöver sin ansökan om att få 80% av en summa pengar som aldrig är i nivå med ens lön (minus skatt) dels knappa in massa uppgifter via deras hemsida. Sen vänta 3-5 dagar (om Posten sköter sig) på att ett intygsformulär skickas hem. Detta intyg skall sen tas med till dagis/förskola för påskrift, därefter skickas till Inscanningscentralen. När så skett (förutsatt att Posten skött sig och Inscanningscentralen inte slarvar bort papprena) har Försäkringskassan 30 dagar på sig i normalläge att processa ansökan och godkänna utbetalningen.
Så vad är problemet tänker du nu ? Jo, såhär är det :
* Intyget kom till för att stävja fusk. Något som det så sent som förra veckan rapporterades om inte ha skett. Man kunde vid en studie av detta inte påvisa någon märkbar förändring av mängden fuskare före resp. efter intygets införande. Således en adminstrativ pålaga som saknar befog.
* Om man som förälder drabbas av Postens slarv, måste man ringa Försäkringskassan och be dem skicka om intygsformuläret. man tappar återigen tid pga nån annans slarv.
* När intyget väl är signerat av skola/dagis och man skickar in det, är man rättslös igen. För slarvar Posten bort brevet (vilket hänt mig 2 gånger i år och 4 gånger förra året) får man börja om med Försäkringskassan och nytt intyg. Ingen tar ansvar.
* Om Inscanningscentralen inte gör det de ska, får man börja om igen. Lika friställd är man här som om Posten tabbar sig. Och ingen tar heller ansvar för detta, jag har fått känna på denna med.
* Försäkringskassan har inga som helst efterverkningar att vänta om de lägger ens ansökan på hög, skiter i att hantera den. De skyller på hög arbetsbelastning och sen är det färdigdiskuterat.
Sen då ? Om man nu lyckas med detta och har turen med sig i alla led ? Ja, då kommer plötsligt Försäkringskassan på att de inte kan betala ut ersättningen inom sina 30 dagar därför att en planerad annan utbetalning skall genomföras dag 41. Då skjuter man sonika på den förste så att de båda sammanfaller på senast tänkbara dag. Och detta givetvis utan att meddela någon.
Senast igår spenderades totalt 2 timmar i telefon (varv 45 min i kö) för att reda ut en härva av bortslarvade intyg, felaktig information från Försäkringskassans kundtjänst, ett floppigt daterat intyg från en skola (de hade av misstag signat frånvaron från skolan en Lördag, men Försäkringskassan kunde inte acceptera att det var totalt ologiskt och acceptera intyget. Således fick jag be dem att skicka ut ett nytt blankt och ta om hela proceduren. Tack och bock). Ingenstans hos de 3 olika handläggare jag pratade med fanns förståelse för att det nånstans borde gått att lösa detta lite smidigare. De saknade totalt vilja att hitta nån lösning annan än den tidsödlande vägen med nya papper. De kunde inte ens notera i "case-file" att skyndsam handläggning vore uppskattat (caset är från september i år) för att vi har inte den rätten att sätta press på handläggarna . . . . Jo tjena ! Vad faen uppfann man internkommunikation för ?
Jag är på god väg att offentligt agitera för att Försäkringskassan i dess nuvarande form byter namn. Det får bli Förskingringskassan istället och man behöver inte ens förklara innebörden.
Det som stör mig mest ?
Att de som månne har makten att bestämma över verksamheten så hårt blundar för hur folk blir bemötta, hur enskilda hamnar i kläm, hur deras verksamhet uppfattas offentligt. Hur handläggarna får sina bedömningsgrunder så hårt åtsnärjda att de snart sagt inte får godkänna någon som helst form av ersättning.
De politikerna har glömt bort att de finns för folket, inte tvärtom.
Tack för ordet.
söndag 23 oktober 2011
mer "måbra"-faktorer
Hösten är en ganska härlig tid ändå. Visst, det blir lite mörkare och kallare men efter inte så länge anpassar vi oss ju. Kroppens termostat justerar in sig och man sätter in timers på lampor, tar fram lite ljus och tänder hemma. Det blir vad man gör det till och att fixa det så att man mår bra även här går ju.
Tillsammans med LCHF, glada barn, nytt husdjur (en kattkille med otrolig utforskarlust) och en positiv period på jobbet blir det rent allmänt att man mår bra. Mycket bra !
Ta vara på de goda tingen, använd dem. I det kan man försöka jobba med de mindre goda tingen och göra de så bra man kan . . . eftersom man tillslut har höjt lägsta-nivån.
I somras när jag och barnen låg på klipporna på ön vi var på, njöt av solen och hade fikat precis . . så bestämde vi att såsom det var där och då, så skulle vi ha det när det var som sämst. En bra mental måttstock att ta med sig nu in i vintern.. :)
Tillsammans med LCHF, glada barn, nytt husdjur (en kattkille med otrolig utforskarlust) och en positiv period på jobbet blir det rent allmänt att man mår bra. Mycket bra !
Ta vara på de goda tingen, använd dem. I det kan man försöka jobba med de mindre goda tingen och göra de så bra man kan . . . eftersom man tillslut har höjt lägsta-nivån.
I somras när jag och barnen låg på klipporna på ön vi var på, njöt av solen och hade fikat precis . . så bestämde vi att såsom det var där och då, så skulle vi ha det när det var som sämst. En bra mental måttstock att ta med sig nu in i vintern.. :)
lördag 8 oktober 2011
Lätt i sinne, lätt i kropp !
Det här med maten, magen, kroppen och måendet är intressant. Det måste hänga ihop även om man inte kanske tror på det i början.
Efter 6 veckor med LCHF-mat, lätt träning och nu på slutet mer ordentlig löpning (som dessutom fungerar utan problem) märker jag hur lätt i sinnet jag blivit, må-bra-vibbar i kroppen sprider sig och jag uppfattar inte saker så jobbiga runt om mig. T ex griniga kollegor, knasbollar i trafiken eller petimetri-gnälliga tanter i kassakön. Jag liksom rycker på axlarna åt det och märker att det inte stör mig i nån större omfattning.
När vardagen blir lättare för mig kan jag också sprida det vidare till barnen, göra saker i glädje med dem och inte ens deras trötthet, hungrighet eller för all del grinighet rubbar mig särskilt mycket. Visar jag den trygghet jag känner innombords borde de ju uppfatta att pappa mår bra, och då kanske t o m deras mående dras med i det hela.
För det är mycket prat om mat nu (och sen ett par veckor tillbaka). De är jättenyfikna på hur det kommer sig att jag plockar i mig massa konstiga mat-delar men lämnar annat. Och såklart tjurar de lite över sallader och grönsaker som NyttigaPappan fixar till dem också. För de slipper inte undan grönsaksätandet bara för de säger att de inte vill... :)
Idag skall det dras till skogs. Om än för ett par timmar..men ändå. Det blir en alldeles ypperlig höstlördag i skogen med småäventyr och annat bus. Här ska njutas innan höstrusket på allvar kommer. För kommer gör det...och då gäller det att vara lite "tankad" på sol, må-bra och energi.
Efter 6 veckor med LCHF-mat, lätt träning och nu på slutet mer ordentlig löpning (som dessutom fungerar utan problem) märker jag hur lätt i sinnet jag blivit, må-bra-vibbar i kroppen sprider sig och jag uppfattar inte saker så jobbiga runt om mig. T ex griniga kollegor, knasbollar i trafiken eller petimetri-gnälliga tanter i kassakön. Jag liksom rycker på axlarna åt det och märker att det inte stör mig i nån större omfattning.
När vardagen blir lättare för mig kan jag också sprida det vidare till barnen, göra saker i glädje med dem och inte ens deras trötthet, hungrighet eller för all del grinighet rubbar mig särskilt mycket. Visar jag den trygghet jag känner innombords borde de ju uppfatta att pappa mår bra, och då kanske t o m deras mående dras med i det hela.
För det är mycket prat om mat nu (och sen ett par veckor tillbaka). De är jättenyfikna på hur det kommer sig att jag plockar i mig massa konstiga mat-delar men lämnar annat. Och såklart tjurar de lite över sallader och grönsaker som NyttigaPappan fixar till dem också. För de slipper inte undan grönsaksätandet bara för de säger att de inte vill... :)
Idag skall det dras till skogs. Om än för ett par timmar..men ändå. Det blir en alldeles ypperlig höstlördag i skogen med småäventyr och annat bus. Här ska njutas innan höstrusket på allvar kommer. För kommer gör det...och då gäller det att vara lite "tankad" på sol, må-bra och energi.
torsdag 29 september 2011
LCHF och bonus med det
Jag har löptränat genom åren. Som mest var det 3 ggr / v men det var innan skilsmässan när man turades om på kvällarna när barnen somnat. Efter det blev det 1 pass i veckan kanske, beroende på när barnen bodde hos mig. Det stora bekymret har alltid varit att jag får håll efter kort tid. Även med gedigen uppvärmning, inte-äta-innan och pinne/sten i handen . . . har testat alla på markaden kända tips och tyvärr har inget funkat tillräckligt bra.
Efter sommaren iår började jag lägga om min mat. Jag var less på segheten i kroppen, magen som kändes som en airbag och byxpar efter byxpar kändes trånga.
Det blev att snacka med de som jag känner och som kan sånt här, läsa in sig lite och sen hitta en bra grej för mej. En steg-vis LCHF-om ställning blev det som jag kände skulle funka för mig. Först rök kolhydraterna och sen efter ca 4 v skruvades fetthalten upp i maten. Det var lite jobbigt i början med magen som sade ifrån försiktigt men det gick bra ändå. Idag säger kroppen inget annat än "tack" om detta... :)
Och så träningen. Vardagsmotion är ett måste oavsett vad man gör och jag lade in lite extra basic hemma-träning för att hålla detta igång. Det har varit jätteskönt och jag upptäckte snart att man på nåt vridet sätt saknat träningsvärk . . .
Häromkvällen kom så den stora överaskningen. Jag gav mig ut på en löptur för att få känna på den delen. Visste att vågen visade på -2,5kg så det var väl i hopp om att det skulle gå smidigt...
VILKET LÖPPASS ! Kroppen kändes lätt, "på" och det bara flöt iväg. Som vanligt väntade jag mig att få håll efter ca 10 min (tempot är avgörande när det kommer) . . . men det kom aldrig. Hur jag än drev på mig själv blev där inget ont i magen och ju längre tiden gick desto mer fylldes jag av en nästan euforisk känsla . . . .. LCHF gjorde att håll försvann ?? Kunde det här vara så ?
Jag ägnade de sista 10 minuterna på löppasset åt att återigen försöka provocera fram hållet men icke så. Efter nästan 40 min var jag ändå färdig i kroppen för dagen så hem styrdes kosan.
Allt slit med detta är värt det. Verkligen. Och t o m om det vore så att jag inte gick ner mer i vikt (vilket ändå inte är huvudsyftet för mig att äta såhär) så skulle jag fortsätta med denna ät-variant för att slippa håll när jag tränar. Så enkelt är det.
Den här hösten och vintern kommer bli intressant och spännande.... :)
Efter sommaren iår började jag lägga om min mat. Jag var less på segheten i kroppen, magen som kändes som en airbag och byxpar efter byxpar kändes trånga.
Det blev att snacka med de som jag känner och som kan sånt här, läsa in sig lite och sen hitta en bra grej för mej. En steg-vis LCHF-om ställning blev det som jag kände skulle funka för mig. Först rök kolhydraterna och sen efter ca 4 v skruvades fetthalten upp i maten. Det var lite jobbigt i början med magen som sade ifrån försiktigt men det gick bra ändå. Idag säger kroppen inget annat än "tack" om detta... :)
Och så träningen. Vardagsmotion är ett måste oavsett vad man gör och jag lade in lite extra basic hemma-träning för att hålla detta igång. Det har varit jätteskönt och jag upptäckte snart att man på nåt vridet sätt saknat träningsvärk . . .
Häromkvällen kom så den stora överaskningen. Jag gav mig ut på en löptur för att få känna på den delen. Visste att vågen visade på -2,5kg så det var väl i hopp om att det skulle gå smidigt...
VILKET LÖPPASS ! Kroppen kändes lätt, "på" och det bara flöt iväg. Som vanligt väntade jag mig att få håll efter ca 10 min (tempot är avgörande när det kommer) . . . men det kom aldrig. Hur jag än drev på mig själv blev där inget ont i magen och ju längre tiden gick desto mer fylldes jag av en nästan euforisk känsla . . . .. LCHF gjorde att håll försvann ?? Kunde det här vara så ?
Jag ägnade de sista 10 minuterna på löppasset åt att återigen försöka provocera fram hållet men icke så. Efter nästan 40 min var jag ändå färdig i kroppen för dagen så hem styrdes kosan.
Allt slit med detta är värt det. Verkligen. Och t o m om det vore så att jag inte gick ner mer i vikt (vilket ändå inte är huvudsyftet för mig att äta såhär) så skulle jag fortsätta med denna ät-variant för att slippa håll när jag tränar. Så enkelt är det.
Den här hösten och vintern kommer bli intressant och spännande.... :)
söndag 25 september 2011
rutiner fungerar ...
Många försök har gjorts. På olika sätt och med ibland lite varierande resultat. Barn är barn och det skall inte glömmas bort att de inte bara mår bra av struktur och återkommande aktiviteter.
De behöver även få lite av vardagens sysslor i sina liv. Min mening är att de behöver hjälpa till med lite ditt och datt hemma så att de dels lär sig sakerna men också förstår att man kan inte glida fram på ett oljat bananskal och sen tro att livet ser ut på det sättet.
En av de saker som skett varenda söndag förmiddag sedan mitten på Juni är att vi städat lite i lägenheten innan de skall över till moderskapet. Det mötte såklart massor med motstånd i början . ." men pappa, varför ska vi göra det för?" och helt oavsett svar så var det lite tjafs. Men Trägen Vinner tänkte pappan och pushade, återupprepade och efter några veckor försvann tjafset. Nu skall man ju inte begära av en 4-åring att han städar likt en tonåring eller vuxen men han kan lik väl plocka upp alla bilar och lägga i sin låda, samla sina gosedjur i sängen och sen få lite uppskattning för det. Han har i alla fall gjort så gott han kunnat.
Idag, sista söndagen i September....så behövde pappan bara säga till 1 gång efter frukost. Plötsligt fann jag barnen plockandes och inom kort var det rent för dammsugning. Inte ens det fick man göra själv.. ;) för det ville de själva. Så på 1,5h var lägenheten plockad och dammsugen och det fanns tid över för lek och spel.
Pappan känner att belägg för att rutiner fungerar är stadgade.
God Söndag !
De behöver även få lite av vardagens sysslor i sina liv. Min mening är att de behöver hjälpa till med lite ditt och datt hemma så att de dels lär sig sakerna men också förstår att man kan inte glida fram på ett oljat bananskal och sen tro att livet ser ut på det sättet.
En av de saker som skett varenda söndag förmiddag sedan mitten på Juni är att vi städat lite i lägenheten innan de skall över till moderskapet. Det mötte såklart massor med motstånd i början . ." men pappa, varför ska vi göra det för?" och helt oavsett svar så var det lite tjafs. Men Trägen Vinner tänkte pappan och pushade, återupprepade och efter några veckor försvann tjafset. Nu skall man ju inte begära av en 4-åring att han städar likt en tonåring eller vuxen men han kan lik väl plocka upp alla bilar och lägga i sin låda, samla sina gosedjur i sängen och sen få lite uppskattning för det. Han har i alla fall gjort så gott han kunnat.
Idag, sista söndagen i September....så behövde pappan bara säga till 1 gång efter frukost. Plötsligt fann jag barnen plockandes och inom kort var det rent för dammsugning. Inte ens det fick man göra själv.. ;) för det ville de själva. Så på 1,5h var lägenheten plockad och dammsugen och det fanns tid över för lek och spel.
Pappan känner att belägg för att rutiner fungerar är stadgade.
God Söndag !
torsdag 22 september 2011
lördag 17 september 2011
tiden går framåt, även jag
Hejsan dagboken. Får nog döpa om dig till "månadsboken" . . har vart lite risig på att skriva, men det har sina rutiga och randiga. Återkommer nog till det
Sommaren och semestern är över. Verkligheten startade för lite sedan och vardagarna är tämligen inrutade både när man har barnen och när de bor hos moderskapet. Veckorna tycks gå dyngfort rent ut sagt.
Men det är inte till det sämre egentligen. Jobbet rusar på, det är några stora projekt på gång i höst och det kommer bli både utmanande och utvecklande. I förlängningen är det en förstärkning av min egen position och att bibehålla oumbärlighets-stämpeln på sig själv.. . . inte helt fel.
Moderskapet har hittat på en ny liten strategi för att.....ptja....tro sig mästra hela alltet. Ironin i detta är att för ganska exakt 1 år sedan hos FamRätten försökte underteckna få igenom att vi skulle maila varandra istället, så att dessa eviga telefontjafs försvann.
Nej.
Det tyckte moderskapet var omoget och inte värdigt 2 vuxna. Så hon vägrade.
Härom veckan hos Tingsrätten så avslutade hon den förhandlingen med att kräva protokollföring av att vi skall kommunicera enbart via mail. Så långt acceptabelt (även om man log åt det historiska) . . .men sen då ? Jo, sen väljer hon alltså att helt låta bli mail.
Så rent krasst går det inte att komma i kontakt med henne annat än på överlämning fr mig till henne, för hon svarar inte på sms eller i telefon.
Man må ju ställa sig frågan om omogenhet och förmågan att tänka konsekvens-mässigt är något hon ALLS vägt in.
Men. Det blir som vanligt . . hon tror sig vinna på detta (allt hon gör tror hon sig vinna på) men i slutänden kommer det samlas ihop till en feting-rekyl och där är Pappaskapet faktiskt bevisat både stabil och pålitlig. Mig rubbar hon inte hur hon än försöker. Det handlar inte om att vinnna, däremot att skapa ett fungerande klimat för barnen. Fortfarande.
Kram och god lördagseftermiddag på er...
Sommaren och semestern är över. Verkligheten startade för lite sedan och vardagarna är tämligen inrutade både när man har barnen och när de bor hos moderskapet. Veckorna tycks gå dyngfort rent ut sagt.
Men det är inte till det sämre egentligen. Jobbet rusar på, det är några stora projekt på gång i höst och det kommer bli både utmanande och utvecklande. I förlängningen är det en förstärkning av min egen position och att bibehålla oumbärlighets-stämpeln på sig själv.. . . inte helt fel.
Moderskapet har hittat på en ny liten strategi för att.....ptja....tro sig mästra hela alltet. Ironin i detta är att för ganska exakt 1 år sedan hos FamRätten försökte underteckna få igenom att vi skulle maila varandra istället, så att dessa eviga telefontjafs försvann.
Nej.
Det tyckte moderskapet var omoget och inte värdigt 2 vuxna. Så hon vägrade.
Härom veckan hos Tingsrätten så avslutade hon den förhandlingen med att kräva protokollföring av att vi skall kommunicera enbart via mail. Så långt acceptabelt (även om man log åt det historiska) . . .men sen då ? Jo, sen väljer hon alltså att helt låta bli mail.
Så rent krasst går det inte att komma i kontakt med henne annat än på överlämning fr mig till henne, för hon svarar inte på sms eller i telefon.
Man må ju ställa sig frågan om omogenhet och förmågan att tänka konsekvens-mässigt är något hon ALLS vägt in.
Men. Det blir som vanligt . . hon tror sig vinna på detta (allt hon gör tror hon sig vinna på) men i slutänden kommer det samlas ihop till en feting-rekyl och där är Pappaskapet faktiskt bevisat både stabil och pålitlig. Mig rubbar hon inte hur hon än försöker. Det handlar inte om att vinnna, däremot att skapa ett fungerande klimat för barnen. Fortfarande.
Kram och god lördagseftermiddag på er...
torsdag 4 augusti 2011
Läge för läger
Årets peak var sommarlägret med "Alltid Redo"-gänget. Barn i åldrar upp till 15 samt en skock ledare. Väl organiserat och regisserat med frihet för lite egna utsvävningar var det. Och vädret var helt på vår sida.
Mina småttar fick åka med och vara med på det som fungerade med hänsyn till ålder och förmåga att lyssna. Det sistnämna brast väl mest för minstingen på 3,5 år ... :) men å andra sidan gjorde han sitt bästa för att maskottifiera sig med hela lägret. Han lyckades t o m ställa så många varför-frågor till en och samma ledare att vederbörande faktiskt fick slut på svar och förklaringar. Roande och lärande.
Mycket intressant också att se hur barn lär sig snabbt, tar efter varandra (på gott och ont) samt snabbt fattar galoppen med rutiner och sådant. Det har varit jättelärorikt och många nya kompisrelationer har skapats. Om än kortare sådana.
Vid hemresan igår snackades det friskt om alla kul saker som gjorts och hur nästa års läger skulle kunna bli. Pappans tankar var närmare duscha - vila - hemmabäst . . . för det är inte för utan man är sliten efter några dygn hemifrån och snabbt inser vad bra man har det i vardagen egentligen. Tak över huvudet, rinnande vatten, mat på bordet och en spolande toalett . . .
Snart får heltidspappan en helg för sig själv och barnen bor hos moderskapet. Kommer sakna ihjäl mig men det är behövligt på nåt mysko vis . .
Godafton ! :)
Mina småttar fick åka med och vara med på det som fungerade med hänsyn till ålder och förmåga att lyssna. Det sistnämna brast väl mest för minstingen på 3,5 år ... :) men å andra sidan gjorde han sitt bästa för att maskottifiera sig med hela lägret. Han lyckades t o m ställa så många varför-frågor till en och samma ledare att vederbörande faktiskt fick slut på svar och förklaringar. Roande och lärande.
Mycket intressant också att se hur barn lär sig snabbt, tar efter varandra (på gott och ont) samt snabbt fattar galoppen med rutiner och sådant. Det har varit jättelärorikt och många nya kompisrelationer har skapats. Om än kortare sådana.
Vid hemresan igår snackades det friskt om alla kul saker som gjorts och hur nästa års läger skulle kunna bli. Pappans tankar var närmare duscha - vila - hemmabäst . . . för det är inte för utan man är sliten efter några dygn hemifrån och snabbt inser vad bra man har det i vardagen egentligen. Tak över huvudet, rinnande vatten, mat på bordet och en spolande toalett . . .
Snart får heltidspappan en helg för sig själv och barnen bor hos moderskapet. Kommer sakna ihjäl mig men det är behövligt på nåt mysko vis . .
Godafton ! :)
fredag 22 juli 2011
ett fall framåt
Kära dagbok. Det är idag lite mer än en månad sedan jag skrev sist, och det beror sonika på att det varit mycket. Inte bara en tingsrätts-sejour för att försöka bringa ordning i barnens liv, det har även varit mycket på andra håll.
Men såhär halvvägs in i sommaren är intrycket att det blev ett fall framåt för barnen. De bor regelbundet hos moderskapet och hos mig (en variant av växelvis). Det var moderskapets framlägg i tingssalen men idén lade jag redan i februari. Ironiskt nog förkastades det då, men nu passade det tydligen.
Dock är det långt ifrån fungerande detta. Själva tiderna för överlämning hålls inte så bra. Barnen får inte med sig de saker de behöver och det är ett jädra tjafsande emellanåt.
I självklarhetens tecken är allt tjafs såklart mitt fel. Dessutom är det ekonomi i det hela och däri har moderskapet en hel del övrigt att leverera innan det ens är i närheten av att skapas förtroende igen. Det har framkommit smolk i bägaren sen sist och DET kommer inte bli så trevligt för någon inblandad när det kommer upp. För upp kommer det, och det är oundvikligt.
Såhär i sommarvärmen och semestertiderna önskar jag Er en god och härlig sådan ! :)
Men såhär halvvägs in i sommaren är intrycket att det blev ett fall framåt för barnen. De bor regelbundet hos moderskapet och hos mig (en variant av växelvis). Det var moderskapets framlägg i tingssalen men idén lade jag redan i februari. Ironiskt nog förkastades det då, men nu passade det tydligen.
Dock är det långt ifrån fungerande detta. Själva tiderna för överlämning hålls inte så bra. Barnen får inte med sig de saker de behöver och det är ett jädra tjafsande emellanåt.
I självklarhetens tecken är allt tjafs såklart mitt fel. Dessutom är det ekonomi i det hela och däri har moderskapet en hel del övrigt att leverera innan det ens är i närheten av att skapas förtroende igen. Det har framkommit smolk i bägaren sen sist och DET kommer inte bli så trevligt för någon inblandad när det kommer upp. För upp kommer det, och det är oundvikligt.
Såhär i sommarvärmen och semestertiderna önskar jag Er en god och härlig sådan ! :)
lördag 18 juni 2011
Bra med avslut
Det är ibland skönt att få göra avslut med saker. Att långdragna saker verkligen kommer till vägs ände och därefter är det mer definitivt.
Till veckan skall Tingsrätten hålla muntliga förhandligen ang. vårdnaden och boendet för barnen. Ett interimistiskt beslut är begärt och båda parter kommer få lägga fram sin sak där. Sedan blir domen vad den blir helt enkelt, allt beroende på vilken domare det är och hur samtalen går under tiden.
Det ska bli skönt på så vis att det inte kommer löna sig att tjafsa så mkt mer sen. Det är delvis avgjort och förutsättningarna är inte längre "vad vi kom överens om" eller andra luddiga formuleringar som använts. Det är spikat - bestämt - oruckbart.
Barnen behöver detta. Jag behöver detta. Äntligen skall det kunna bli lite lugn och ro kring hela den här situationen och just nu i starten på sommaren är det mycket mycket välkommet.
återstår att se vilka förutsättningar som följer själva beslutet av domaren. Blir väl ett inlägg om det framledes med...
Nu : lördagseftermiddagslekbusstoj med småttingarna.
Till veckan skall Tingsrätten hålla muntliga förhandligen ang. vårdnaden och boendet för barnen. Ett interimistiskt beslut är begärt och båda parter kommer få lägga fram sin sak där. Sedan blir domen vad den blir helt enkelt, allt beroende på vilken domare det är och hur samtalen går under tiden.
Det ska bli skönt på så vis att det inte kommer löna sig att tjafsa så mkt mer sen. Det är delvis avgjort och förutsättningarna är inte längre "vad vi kom överens om" eller andra luddiga formuleringar som använts. Det är spikat - bestämt - oruckbart.
Barnen behöver detta. Jag behöver detta. Äntligen skall det kunna bli lite lugn och ro kring hela den här situationen och just nu i starten på sommaren är det mycket mycket välkommet.
återstår att se vilka förutsättningar som följer själva beslutet av domaren. Blir väl ett inlägg om det framledes med...
Nu : lördagseftermiddagslekbusstoj med småttingarna.
tisdag 14 juni 2011
vända kappan igen !
....lugnet före stormen. Så har det varit några veckor, moderskapet hade kommit med ett schema för barnens boende och bara en vecka in i det lade hon av. Sade upp sig typ. Man kan tydligen det om man vill. Sen hörde hon inte av sig till barnen eller mig på 1 månad (bortsett från massa tjafs och gräl om pengar, krav och förtäckta hot om div konsekvenser om jag inte gjorde som hon sa). Det kom t o m ett formellt brev om saken till myndigheterna att vårdnaden var medgiven mig.
Det var med häpnad och förvåning man satt där och svalde begreppet "ensamstående småbarnsförälder" . . men det fick gå. Vad var alternativet ? Inget . . jag tänker aldrig svika mina barn.
Men sen återkallades detta medgivande för några dagar sedan. Ett mycket märkligt förfarande särskilt som skälen till detta endast är en samling strunt toppat med några feta lögner. I en vårdnadstvist är tydligen allt tillåtet, särskilt när man tappat fokus på barnen och bara agerar för att skada och smutskasta den andre föräldern.
Moderskapet har fått sin beskärda del av smutskastningen men inte från min sida. Däremot av omgivningen där de flesta vänt henne ryggen. De vet vad hon gjort hon de har satt sina gränser för vad man accepterar.
Jag å min sida har iofs mötts med förståelse och en ryggdunk. "Kämpa på" - "säg till om det är något vi kan hjälpa dig med" . . .såna saker.
Smutskastningen av mig har moderskapet aktivt ordnat genom sociala medier och en herrans massa sanningsförvridningar gentemot myndigheter och andra instutioner som det snackats med under våren. I varje givet läge har hon vrängt allt så att hon är ett offer och jag gjort detta med avsikt att sänka henne likt en u-båt från 1941. Det gör hon för att hon ÄR sån. Hon har alltid vridit om sanningen till en egen modell, alltid krävt av omgivningen att den skall acceptera hennes synsätt, för görs inte det är det absolut fel på omgivningen och inte på synsättet.
Inom kort kommer detta klubbas. Det är på tiden, vi måste få komma till avslut nu. I alla fall måste det sättas en absolut gräns för vad som skall gälla, vem som skall ha ansvaret. Och dessutom skall det komma upp i dager hur HON agerat, beslutat och snackat . . . för när detta tydliggörs kommer det också synas vart hennes fokus hamnat.
Moderskapet har tappat barnen, hon känner dem inte så bra längre och hon gör inga insatser för att ta kontakt med dem. Hon gör inga aktiva insatser för att visa att hon vill träffa dem. Hon gör absolut inget annat än att sköta sig och sitt. Faderskapet undrar hur moderskapet resonerar när ALLT detta påstås vara hans fel. . . .
Det var med häpnad och förvåning man satt där och svalde begreppet "ensamstående småbarnsförälder" . . men det fick gå. Vad var alternativet ? Inget . . jag tänker aldrig svika mina barn.
Men sen återkallades detta medgivande för några dagar sedan. Ett mycket märkligt förfarande särskilt som skälen till detta endast är en samling strunt toppat med några feta lögner. I en vårdnadstvist är tydligen allt tillåtet, särskilt när man tappat fokus på barnen och bara agerar för att skada och smutskasta den andre föräldern.
Moderskapet har fått sin beskärda del av smutskastningen men inte från min sida. Däremot av omgivningen där de flesta vänt henne ryggen. De vet vad hon gjort hon de har satt sina gränser för vad man accepterar.
Jag å min sida har iofs mötts med förståelse och en ryggdunk. "Kämpa på" - "säg till om det är något vi kan hjälpa dig med" . . .såna saker.
Smutskastningen av mig har moderskapet aktivt ordnat genom sociala medier och en herrans massa sanningsförvridningar gentemot myndigheter och andra instutioner som det snackats med under våren. I varje givet läge har hon vrängt allt så att hon är ett offer och jag gjort detta med avsikt att sänka henne likt en u-båt från 1941. Det gör hon för att hon ÄR sån. Hon har alltid vridit om sanningen till en egen modell, alltid krävt av omgivningen att den skall acceptera hennes synsätt, för görs inte det är det absolut fel på omgivningen och inte på synsättet.
Inom kort kommer detta klubbas. Det är på tiden, vi måste få komma till avslut nu. I alla fall måste det sättas en absolut gräns för vad som skall gälla, vem som skall ha ansvaret. Och dessutom skall det komma upp i dager hur HON agerat, beslutat och snackat . . . för när detta tydliggörs kommer det också synas vart hennes fokus hamnat.
Moderskapet har tappat barnen, hon känner dem inte så bra längre och hon gör inga insatser för att ta kontakt med dem. Hon gör inga aktiva insatser för att visa att hon vill träffa dem. Hon gör absolut inget annat än att sköta sig och sitt. Faderskapet undrar hur moderskapet resonerar när ALLT detta påstås vara hans fel. . . .
lördag 4 juni 2011
Sovmorgon och solsken
Om ni visste hur skönt det är att sova ut. Att äntligen få vakna av barnakram istället för tjutig väckarklocka....
Vädret passar också på att vara på vår sida. Igår badades det, lätt solbränna inträder på axlar och armar och det skall fortsätta vara bra hela helgen. Äntligen . . !
Idag blir det grillning hos en nybekant i trakterna. Lantligt läge ger barnen mycket utrymme för spring och bus. Vi stora barn får väl sitta med solbrillorna på och snacka skit så länge då . . :) synd ! :)
Ska även börja söka lite ekonomiskt stöd för ett sommarläger vi vill åka på. Hoppas det går vägen, det vore så jädra nice . . :)
Nu : Frukost !
Vädret passar också på att vara på vår sida. Igår badades det, lätt solbränna inträder på axlar och armar och det skall fortsätta vara bra hela helgen. Äntligen . . !
Idag blir det grillning hos en nybekant i trakterna. Lantligt läge ger barnen mycket utrymme för spring och bus. Vi stora barn får väl sitta med solbrillorna på och snacka skit så länge då . . :) synd ! :)
Ska även börja söka lite ekonomiskt stöd för ett sommarläger vi vill åka på. Hoppas det går vägen, det vore så jädra nice . . :)
Nu : Frukost !
onsdag 1 juni 2011
5 dagars lättja !
Ja, så var då långhelgen här. Ska bli så rackarns skönt att idka lite lättja några dagar, sova en timme extra eller två och ta dagen som den kommer. För det är precis så det ska bli, trust me ! :)
onsdag 25 maj 2011
en liten insikt . .
Ibland (men inte så rackarns ofta hihi) kommer jag till en och annan god insikt. En sån där sak man inte bara minns för stunden, utan som faktiskt kan få lite mer långtgående positiv förändring.
Som nu t ex. Såhär va : fram till för några månader sedan var jag väldigt bra på att agera i affekt. Tålamod och tid för tanke gick inte alltid ihop med det som skedde, och jag både sa, skrev och gjorde saker ibland lite väl impulsivt. Inte så att det fick stora negativa konsekvenser, men ändå så att det hade kunnat skötas lite bättre om man väntat ut saken lite.
Så ställdes jag inför en minst sagt knepig situation på jobbet. Ett beslut behövde fattas av mig, ingen direkt närvarande för bollplankning. Jag hade kunnat bestämma saken direkt, det saknades inte precis underlag. Men i min tvekan där och då så kände jag spontant att jag borde sova på saken. Så jag läste igenom allt en gång till, stängde ner och åkte hem. Ansträngde mig för att inte tänka så mycket på saken under kvällen, sov för övrigt som en stock.
Dagen efter på jobbet tog jag fram mappen med saker, funderade en stund och gjorde en liten lista på för och nackdelar med respektive alternativ. Det fungerade för mig, jag tog ett beslut och drev igenom det. Fick sedan kvick och positiv återkoppling av högste chefen för att det blev rätt inte bara kortsiktigt utan även ur ett lite vidare perspektiv.
Det här kom att förändra mig lite. Jag märker nu mer och mer att ställs jag inför ett beslut är det bättre att sova på saken, tänka om och tänka nytt ibland. Låta saken "mogna". Beslutet blir oftast bättre och mer rätt då. Givetvis förutsätter detta att man inte måste fatta ett snabbt beslut på plats (läget kanske kräver just det) . . utan att man kan ta sig denna tid.
Det blev en combo av tålamod, självkontroll, impulskontroll och att våga fatta ett svårt beslut. Output´n blev faktiskt en liten livsläxa jag tar med mig . . .
Som nu t ex. Såhär va : fram till för några månader sedan var jag väldigt bra på att agera i affekt. Tålamod och tid för tanke gick inte alltid ihop med det som skedde, och jag både sa, skrev och gjorde saker ibland lite väl impulsivt. Inte så att det fick stora negativa konsekvenser, men ändå så att det hade kunnat skötas lite bättre om man väntat ut saken lite.
Så ställdes jag inför en minst sagt knepig situation på jobbet. Ett beslut behövde fattas av mig, ingen direkt närvarande för bollplankning. Jag hade kunnat bestämma saken direkt, det saknades inte precis underlag. Men i min tvekan där och då så kände jag spontant att jag borde sova på saken. Så jag läste igenom allt en gång till, stängde ner och åkte hem. Ansträngde mig för att inte tänka så mycket på saken under kvällen, sov för övrigt som en stock.
Dagen efter på jobbet tog jag fram mappen med saker, funderade en stund och gjorde en liten lista på för och nackdelar med respektive alternativ. Det fungerade för mig, jag tog ett beslut och drev igenom det. Fick sedan kvick och positiv återkoppling av högste chefen för att det blev rätt inte bara kortsiktigt utan även ur ett lite vidare perspektiv.
Det här kom att förändra mig lite. Jag märker nu mer och mer att ställs jag inför ett beslut är det bättre att sova på saken, tänka om och tänka nytt ibland. Låta saken "mogna". Beslutet blir oftast bättre och mer rätt då. Givetvis förutsätter detta att man inte måste fatta ett snabbt beslut på plats (läget kanske kräver just det) . . utan att man kan ta sig denna tid.
Det blev en combo av tålamod, självkontroll, impulskontroll och att våga fatta ett svårt beslut. Output´n blev faktiskt en liten livsläxa jag tar med mig . . .
måndag 23 maj 2011
sila elefanterna, släppa myggen
Jag vet inte vem som sitter på svaret, men frågan lyder ändå : hur orkar man tjafsa och ställa till väsen om småsaker, när helhetenär så ofantligt mycket viktigare ?
Det yras om en slant hit, en peng dit. Som undertecknad då såklart skall betala. Men blundar man tillräckligt hårt ser man inte / vill man inte se de skulder man själv sitter på. Som t ex underhåll för barnen i 5 månader. Eller som jämförelse är utgifter för barnen (som skulle tagits av henne enl ö.k) uppe i nästan 34st Happy Meal. Men DET är oviktigt enligt denne fantastiske manipulatris. För bara man vänder lite på saken, vrider om fakta lite och applicerar en skvätt egocentrering så är ju saken klar : man iinbilla sig att slippa undan ansvar !
Steg 2 är nästan så självklar att den knappt behöver skrivas (fast jag gör det ändå). Man förpassar allt ansvar på motparten med hänvisning till det påstådda läget i fas 1. Därmed är det ännu enklare att blunda för sanningen, att missa fokuset på barnen och helt och hållet rättfärdiga sig själv. Och i slutänden är det ändå barnen som blir lidande ! :(
Det finns en diagnos för detta, och som anhörig till personifieringen av denna diagnos är den värld jag lever i just nu värre än pest, askmoln och akut halsont på samma gång. Fy för böveln !
Det yras om en slant hit, en peng dit. Som undertecknad då såklart skall betala. Men blundar man tillräckligt hårt ser man inte / vill man inte se de skulder man själv sitter på. Som t ex underhåll för barnen i 5 månader. Eller som jämförelse är utgifter för barnen (som skulle tagits av henne enl ö.k) uppe i nästan 34st Happy Meal. Men DET är oviktigt enligt denne fantastiske manipulatris. För bara man vänder lite på saken, vrider om fakta lite och applicerar en skvätt egocentrering så är ju saken klar : man iinbilla sig att slippa undan ansvar !
Steg 2 är nästan så självklar att den knappt behöver skrivas (fast jag gör det ändå). Man förpassar allt ansvar på motparten med hänvisning till det påstådda läget i fas 1. Därmed är det ännu enklare att blunda för sanningen, att missa fokuset på barnen och helt och hållet rättfärdiga sig själv. Och i slutänden är det ändå barnen som blir lidande ! :(
Det finns en diagnos för detta, och som anhörig till personifieringen av denna diagnos är den värld jag lever i just nu värre än pest, askmoln och akut halsont på samma gång. Fy för böveln !
tisdag 17 maj 2011
Morgonfunderingar
Det är så skönt med solen och ljuset, för det GÖR verkligen skillnad när man vaknar. Bara det faktum att det är ljust ute kl *gäsp* är på sitt egna vis fräckt. Att behöva sätta upp mörkläggningsgardiner för att få sova till kl *halv-gäsp* känns helt ok. De tre små trygga älsklingarna har också gillat det läget (även om jag fann den minste kikandes på *gäsp*-nyheterna härom morgonen då barnkanalen inte ens börjat sändas :) . . ) så är ljuset även en liten kick för dem.
Och på kvällarna . . de vill vara ute varje kväll efter maten. Om det är något som den här farsan uppskattar är det att de själva vill ut och spralla och leka. Hellre det än Bolibompa, any day.
Tyvärr blir det lite smolkigt när barnens mamma inte kan stå för det som förväntas, när hon åter gör barnen genombesvikna och utöver det roar sig med att skylla saken på mig. För mig som vuxen är det mer hanterbart, för barnen behövs lite förklaringar på kvällskvisten så de kan somna tryggt. Lägger man lite lök på den laxen får man dessutom store sonens utåtagerande, reaktioner som kan triggas av vilket "nej" som helst men som har sina grundorsaker i föräldrakonflikten. Där gäller det verkligen att praktisera självkontroll och våga möta honom i hans ilska, så att han kan känna tryggheten i att även prata om saken efteråt. Det här var inte bra förra året men har blivit mycket mycket bättre. Förhoppningen är väl att skolan också kan skramla ihop sig och göra allt den kan för att han skall orka de sista veckorna innan sommarlovet.
Nä, nu är klockan snart kaffekopp nr 2. (vaknade fånigt tidigt idag). God Morgon !
Och på kvällarna . . de vill vara ute varje kväll efter maten. Om det är något som den här farsan uppskattar är det att de själva vill ut och spralla och leka. Hellre det än Bolibompa, any day.
Tyvärr blir det lite smolkigt när barnens mamma inte kan stå för det som förväntas, när hon åter gör barnen genombesvikna och utöver det roar sig med att skylla saken på mig. För mig som vuxen är det mer hanterbart, för barnen behövs lite förklaringar på kvällskvisten så de kan somna tryggt. Lägger man lite lök på den laxen får man dessutom store sonens utåtagerande, reaktioner som kan triggas av vilket "nej" som helst men som har sina grundorsaker i föräldrakonflikten. Där gäller det verkligen att praktisera självkontroll och våga möta honom i hans ilska, så att han kan känna tryggheten i att även prata om saken efteråt. Det här var inte bra förra året men har blivit mycket mycket bättre. Förhoppningen är väl att skolan också kan skramla ihop sig och göra allt den kan för att han skall orka de sista veckorna innan sommarlovet.
Nä, nu är klockan snart kaffekopp nr 2. (vaknade fånigt tidigt idag). God Morgon !
lördag 30 april 2011
. . . anklagad
Det sägs att jag är:
- roten till allt ont.
- den som fått allt att gå dit pepparn växer, ända sen start.
- ansvarig för andras mående.
- elak, manipulerande och en kategorisk lögnare
- den som riggar allt så att det slår negativt mot henne
- en tjuv
- en hotfull person
- ovillig till samarbete
- i behov av psykisk vård
- den som bestämmer allt. Andra skall bara stå i rad och göra honör.
- en man som förtjänar ett liv i helvetet, räknat från nyss
- den som olovligen undanhöll barnen från henne under mer än 1 månad.
jag är också :
- den hon levde med, skaffade barn med och delade allt med
- den man hon sa sig älska, men inte kunde visa det.
- av med många vänner då dessa försvann när de förstod hur och vem hon var.
- för snäll för mitt eget bästa
- den som alltid ställer upp när någon ber om hjälp.
- den hon förlitade sig på skulle lösa alla saker som hände. Även om de var skapade av henne.
- den som stod där för barnen när "det svarta hålet" öppnade sig.
- den som kan hålla ett löfte
- en man som står för den jag är, även om det inte gillas av andra.
Den jag har blivit är inget att skämmas för. Jag trivs med mig själv och de jag umgås med har inga problem med det. Att veta att man fattat rätt beslut längs vägen stärker såklart, men man måste vara starkare än mätbart för att stå ut med anklagelser av den sorten jag får höra nu. Dessutom lögnerna inför barnen, skitsnacket i sociala ringen samt hennes flykt från ansvar för barnen och deras saker . . . . skapar en enorm känsla av uppgivenhet och maktlöshet.
Men väver man in i resonemanget att hon ÄR sjuk, och diagnosens karaktäristik gör detta förklarbart, infinner sig lite av en lättnad. En lättnad som inte helt tar över, då nya anklagelser och påståenden strax tar vid.
Jag undrar, när tar detta slut ? Gör det någonsin det ?
Kommer man aldrig att få ro i själen och genuint känna att livet faktiskt är så bra som det borde få vara ?
Glad Valborg !
- roten till allt ont.
- den som fått allt att gå dit pepparn växer, ända sen start.
- ansvarig för andras mående.
- elak, manipulerande och en kategorisk lögnare
- den som riggar allt så att det slår negativt mot henne
- en tjuv
- en hotfull person
- ovillig till samarbete
- i behov av psykisk vård
- den som bestämmer allt. Andra skall bara stå i rad och göra honör.
- en man som förtjänar ett liv i helvetet, räknat från nyss
- den som olovligen undanhöll barnen från henne under mer än 1 månad.
jag är också :
- den hon levde med, skaffade barn med och delade allt med
- den man hon sa sig älska, men inte kunde visa det.
- av med många vänner då dessa försvann när de förstod hur och vem hon var.
- för snäll för mitt eget bästa
- den som alltid ställer upp när någon ber om hjälp.
- den hon förlitade sig på skulle lösa alla saker som hände. Även om de var skapade av henne.
- den som stod där för barnen när "det svarta hålet" öppnade sig.
- den som kan hålla ett löfte
- en man som står för den jag är, även om det inte gillas av andra.
Den jag har blivit är inget att skämmas för. Jag trivs med mig själv och de jag umgås med har inga problem med det. Att veta att man fattat rätt beslut längs vägen stärker såklart, men man måste vara starkare än mätbart för att stå ut med anklagelser av den sorten jag får höra nu. Dessutom lögnerna inför barnen, skitsnacket i sociala ringen samt hennes flykt från ansvar för barnen och deras saker . . . . skapar en enorm känsla av uppgivenhet och maktlöshet.
Men väver man in i resonemanget att hon ÄR sjuk, och diagnosens karaktäristik gör detta förklarbart, infinner sig lite av en lättnad. En lättnad som inte helt tar över, då nya anklagelser och påståenden strax tar vid.
Jag undrar, när tar detta slut ? Gör det någonsin det ?
Kommer man aldrig att få ro i själen och genuint känna att livet faktiskt är så bra som det borde få vara ?
Glad Valborg !
måndag 11 april 2011
En bra gräns passerad
Kan idag nöjt konstatera att ett av mina kortsigtiga livsmål är avklarade. Den s k "Ersättningen för förlorad fritid" är nu faktiskt redan uppe och nätt förbi målet. Ett mål jag satte för mig själv när jag började det här jobbet för några år sedan.
"redan" skrev jag. Det är faktiskt 1 år före den tilltänkta gränsen. Man bugar.
Men. Det är ju så att det är inte något som just bara kommit till mig, det har krävts en hel del och mången prov har jag utsatts för under tiden. Någonstans i detta skulle man nog kunna använda ordet "karriär" även om min åsikt är att det är en floskel. Särskilt som småbarnsförälder. Icke desto mindre är det bekräftat av högre chefer i annat land att de vill ha mig kvar, utveckla och stimulera. Det är en motor i sig att gå till jobbet.
Lycka är den som har hälsan i behåll, mat på bordet och tak över huvudet. Den som får och ger kärlek utan förbehåll. Den som vaknar varje morgon och känner att även denna dag blir en bra sådan.
Pengar gör nog ingen lycklig, men onekligen är det bättre att ha slantarna än inte. Förenklar tillvaron.
"redan" skrev jag. Det är faktiskt 1 år före den tilltänkta gränsen. Man bugar.
Men. Det är ju så att det är inte något som just bara kommit till mig, det har krävts en hel del och mången prov har jag utsatts för under tiden. Någonstans i detta skulle man nog kunna använda ordet "karriär" även om min åsikt är att det är en floskel. Särskilt som småbarnsförälder. Icke desto mindre är det bekräftat av högre chefer i annat land att de vill ha mig kvar, utveckla och stimulera. Det är en motor i sig att gå till jobbet.
Lycka är den som har hälsan i behåll, mat på bordet och tak över huvudet. Den som får och ger kärlek utan förbehåll. Den som vaknar varje morgon och känner att även denna dag blir en bra sådan.
Pengar gör nog ingen lycklig, men onekligen är det bättre att ha slantarna än inte. Förenklar tillvaron.
fredag 1 april 2011
Djupdyka i ytlighet ?
Det är så skönt att lyssna på folk. Egentligen spelar det ingen roll om det är någon man träffar ofta eller sällan. Att bara lyssna har många gånger medfört att jag fått mig ett skratt, en tankeställare eller bara undansluppit mig en suck.
De för mig helt okända Slipsnissarna som vid ett lunchbord och i detalj dissikerar deras kollegors morgonrutiner och (o)diciplinerade sätt. Efter ca 15 min hade de inte gjort annat än bekräftat sin egen perfektionism. Det bara sprudlade brist på självinsikt . . det är nämligen min tro att ingen är perfek (dvs alla har något eller några saker de absolut inte är bra på). Vore dessa slipsnissar undantaget vet jag iaf vart de jobbar... :)
Man kan ta kollegorna också såklart. De där man ju de facto måste acceptera på nån form av basnivå just för att arbetslaget skall fungera. Specifikt 2st 40+ tonårsmammor idag.
En stunden på dagen snackas mode, matlagning och smaken på den där såsen som var "såååå god så jag bara doooog" , medans till eftermiddagfikat satt man och lyssnade på en iofs föräldraerfaren mamma som predikade brett om hur man skall göra, att stora barn ger stora problem och små barn ger små problem. Sist men inte minst måste det nämnas att man då och då, även i yrkesrollen, åker på "Jag-är-äldre-och-vet-bäst-ingen-protest"-attityden från en av dem. Felfri, självgod och helt makalöst duktig på att inte lyssna...
Och så får man ju inte glömma bort de lumpen-mogna grabbarna som står och tävlar om vem som har ballast app i androiden, hur många bira de ska häva på kvällen och att Anna minsann sög bättre än Emma, samt att Frida ju har tagit den i 2an med Jonte men sen gjorde de slut och nu går Jonte hos psykolog för han fixade inte att deras 3 veckor gamla förhållande sket sig.
Samtidigt som denna harang framförs röker den ene, snusar en annan och en tredje kille är på 10 min inne och tömmer sin 2:a Redbull.
Grabbarna har ett språk som är under all tänkbar kritik. Ord och meningar är närmast slumpmässigt hopsatta och man får lirka lite med öronen innan man begriper. Omgångsvis är det knappt ens ord, mer gutturala läten som ingen vuxen begrep. Att det är kodspråk är nog närmast självklart.. :)
Jag gillar språk. Svenska i synnerhet men har även en förkärlek för dialekter och olika språkliga kontexter. Konsten att behärska ord och meningar är inte bara smått underhållande, det är även nyttigt att i vissa sammanhang kunna ändra hur man uttrycker sig. Jämföreleser som typ när man pratar om något juridiskt eller om man står och snackar film med en kompis. Det ÄR skillnad och där är det, tycker iaf jag, både kul och bra att kunna växla med kontroll.
När man lyssnar på andra människor kommer det nya dimensioner av just språkbruk ibland. Allt sparas inte i skall´n, men emellanåt.
Språklig utveckling är ett kapitel för sig. Mentorn och vägvisaren för mig är bl a Fredrik Lindström som är både underhållande och mycket kunnig på just detta.
Vore jag inte det är är, kanske jag skulle varit nåt annat ? :)
Man kan ha hobbies. En billig sådan hos mig är att skriva, det hjälper i höstmörker såväl som i sommarsol.
Trevlig helg.
De för mig helt okända Slipsnissarna som vid ett lunchbord och i detalj dissikerar deras kollegors morgonrutiner och (o)diciplinerade sätt. Efter ca 15 min hade de inte gjort annat än bekräftat sin egen perfektionism. Det bara sprudlade brist på självinsikt . . det är nämligen min tro att ingen är perfek (dvs alla har något eller några saker de absolut inte är bra på). Vore dessa slipsnissar undantaget vet jag iaf vart de jobbar... :)
Man kan ta kollegorna också såklart. De där man ju de facto måste acceptera på nån form av basnivå just för att arbetslaget skall fungera. Specifikt 2st 40+ tonårsmammor idag.
En stunden på dagen snackas mode, matlagning och smaken på den där såsen som var "såååå god så jag bara doooog" , medans till eftermiddagfikat satt man och lyssnade på en iofs föräldraerfaren mamma som predikade brett om hur man skall göra, att stora barn ger stora problem och små barn ger små problem. Sist men inte minst måste det nämnas att man då och då, även i yrkesrollen, åker på "Jag-är-äldre-och-vet-bäst-ingen-protest"-attityden från en av dem. Felfri, självgod och helt makalöst duktig på att inte lyssna...
Och så får man ju inte glömma bort de lumpen-mogna grabbarna som står och tävlar om vem som har ballast app i androiden, hur många bira de ska häva på kvällen och att Anna minsann sög bättre än Emma, samt att Frida ju har tagit den i 2an med Jonte men sen gjorde de slut och nu går Jonte hos psykolog för han fixade inte att deras 3 veckor gamla förhållande sket sig.
Samtidigt som denna harang framförs röker den ene, snusar en annan och en tredje kille är på 10 min inne och tömmer sin 2:a Redbull.
Grabbarna har ett språk som är under all tänkbar kritik. Ord och meningar är närmast slumpmässigt hopsatta och man får lirka lite med öronen innan man begriper. Omgångsvis är det knappt ens ord, mer gutturala läten som ingen vuxen begrep. Att det är kodspråk är nog närmast självklart.. :)
Jag gillar språk. Svenska i synnerhet men har även en förkärlek för dialekter och olika språkliga kontexter. Konsten att behärska ord och meningar är inte bara smått underhållande, det är även nyttigt att i vissa sammanhang kunna ändra hur man uttrycker sig. Jämföreleser som typ när man pratar om något juridiskt eller om man står och snackar film med en kompis. Det ÄR skillnad och där är det, tycker iaf jag, både kul och bra att kunna växla med kontroll.
När man lyssnar på andra människor kommer det nya dimensioner av just språkbruk ibland. Allt sparas inte i skall´n, men emellanåt.
Språklig utveckling är ett kapitel för sig. Mentorn och vägvisaren för mig är bl a Fredrik Lindström som är både underhållande och mycket kunnig på just detta.
Vore jag inte det är är, kanske jag skulle varit nåt annat ? :)
Man kan ha hobbies. En billig sådan hos mig är att skriva, det hjälper i höstmörker såväl som i sommarsol.
Trevlig helg.
onsdag 23 mars 2011
Styrkan sitter i mig
Ibland undrar jag hur jag orkar med. Jobbet, barnen, hushållet, och mig själv. Pressen har successivt ökat sedan moderskapets första sammanbrott, och efter det totala haveriet för drygt 2 veckor sedan sattes allt på stenhårda prover igen. Men fokuset, källan till att orka driva vidare ligger i barnen, att till det yttersta försäkra sig om att de har det bra, har trygghet och får det som alla barn behöver . . Kärlek, omsorg och närvaro från sina föräldrar. Och när en av de föräldrarna inte finns där vilar såklart dubbelt opp på den kvarvarande. Vad fanns det för alternativ ? Om det någon gång skulle bevisas att de kan lita på mig, veta att jag står där vid deras sida och skyddar dem, tar hand om dem och sörjer för deras välmående så var det väl då ! Det var bara leverera . . krasst sett.
Med det fantastiska stöd från omgivningen jag fått blev saker mycket enklare. Helt klart är att vetskapen om att jag agerat rätt, haft rätt fokus och fattat de under omständigheterna enda rätta besluten stärker mig givetvis.
Tvivlade jag någonsin ? Ja absolut. Det är fullständigt givet att man stunder som dessa undrar vad i helskotta det är som händer, och om det fanns något man kunnat göra annorlunda för att undvika eller mildra. I mitt fall var det inte så. Inget hade blivit bättre och inget hade kunnat ändras på, det var i slutänden tvunget att bli på det här sättet.
Att avstå hela sig själv, det mesta av sina egna intressen och nöjen till fördel och förmån för barnen svider ibland. Men om man inte tänker på det så försvinner det kanske ? Nä, riktigt så enkelt är det inte. MindSet ligger istället på att barnen förtjänar så mkt mer än en trött sliten farsa som bara serverar snabbmat, hasar omkring och sen däckar framför TV:n. De förtjänar någon som bryr sig, skrattar och lever sig in i deras liv lite, leker med dem och faktiskt skrattar tillsammans med dem. Testar dem, utmanar dem och bekräftar dem i alla de lägen de behöver. Samtidigt är tröst och prat en stor del, särskilt när de saknar sin mamma så enormt som de säkert gör (men de fixar inte alltid att sätta ord på alla känslor). Det är inte mitt jobb att prata illa om deras mamma inför dem eller med dem, däremot låta dem känna att saknad är något naturligt och den känslan är lika viktig som kärleken, längtan eller ilskan. I slutänden handlar det ändå om att ha en bra kontakt med sitt känsloliv och faktiskt våga prata om det.
Det sistnämnda ovan leder mig in på förtroende. Skapandet av det är i sig en utmaning, för det krävs inte mycket för att rasera det. År av arbete kan gå förlorat i ett enda slag om omständigheterna är de rätta (men det borde väl ändå heta felaktiga när konsekvenserna blir negativa?*s*). Jag vill och strävar stenhårt för att barnen skall våga anförtro sig åt mig, våga berätta vad som hänt på dagen och faktiskt genuint känna att jag bryr mig. För det gör jag ju . . men vissa gånger infinner sig inte den rätta känslan av just detta. Svårhanterat ? Ja, och det krävs enligt mig enormt engagemang och närvaro för att inte fråga ut sin skolgående son på ett sätt som gör att han känner sig anklagad (om det vart fight t ex) eller får skuldkänslor av minstaste sort (typ glömda saker, läxböcker etc).
Man balanserar på en hårfin linje mellan succé och failure. Resultatet kommer långt långt senare när barnen är större och de vågar ta egna beslut och tänka själva i större omfattning. Då får man kvittot på om det man gör idag var rätt eller inte.
Man får helt enkelt lita till sin magkänsla, den lilla gnutta sunda förnuft man är bestyckad med samt hela tiden sträva efter att ge positiv feedback 10ggr och möjligen lite konstruktiv kritik den 11e gången.
Alla ni som tvekar på om orken finns......jag säger : Självklart ! Hitta rätt fokus och kör !
Med det fantastiska stöd från omgivningen jag fått blev saker mycket enklare. Helt klart är att vetskapen om att jag agerat rätt, haft rätt fokus och fattat de under omständigheterna enda rätta besluten stärker mig givetvis.
Tvivlade jag någonsin ? Ja absolut. Det är fullständigt givet att man stunder som dessa undrar vad i helskotta det är som händer, och om det fanns något man kunnat göra annorlunda för att undvika eller mildra. I mitt fall var det inte så. Inget hade blivit bättre och inget hade kunnat ändras på, det var i slutänden tvunget att bli på det här sättet.
Att avstå hela sig själv, det mesta av sina egna intressen och nöjen till fördel och förmån för barnen svider ibland. Men om man inte tänker på det så försvinner det kanske ? Nä, riktigt så enkelt är det inte. MindSet ligger istället på att barnen förtjänar så mkt mer än en trött sliten farsa som bara serverar snabbmat, hasar omkring och sen däckar framför TV:n. De förtjänar någon som bryr sig, skrattar och lever sig in i deras liv lite, leker med dem och faktiskt skrattar tillsammans med dem. Testar dem, utmanar dem och bekräftar dem i alla de lägen de behöver. Samtidigt är tröst och prat en stor del, särskilt när de saknar sin mamma så enormt som de säkert gör (men de fixar inte alltid att sätta ord på alla känslor). Det är inte mitt jobb att prata illa om deras mamma inför dem eller med dem, däremot låta dem känna att saknad är något naturligt och den känslan är lika viktig som kärleken, längtan eller ilskan. I slutänden handlar det ändå om att ha en bra kontakt med sitt känsloliv och faktiskt våga prata om det.
Det sistnämnda ovan leder mig in på förtroende. Skapandet av det är i sig en utmaning, för det krävs inte mycket för att rasera det. År av arbete kan gå förlorat i ett enda slag om omständigheterna är de rätta (men det borde väl ändå heta felaktiga när konsekvenserna blir negativa?*s*). Jag vill och strävar stenhårt för att barnen skall våga anförtro sig åt mig, våga berätta vad som hänt på dagen och faktiskt genuint känna att jag bryr mig. För det gör jag ju . . men vissa gånger infinner sig inte den rätta känslan av just detta. Svårhanterat ? Ja, och det krävs enligt mig enormt engagemang och närvaro för att inte fråga ut sin skolgående son på ett sätt som gör att han känner sig anklagad (om det vart fight t ex) eller får skuldkänslor av minstaste sort (typ glömda saker, läxböcker etc).
Man balanserar på en hårfin linje mellan succé och failure. Resultatet kommer långt långt senare när barnen är större och de vågar ta egna beslut och tänka själva i större omfattning. Då får man kvittot på om det man gör idag var rätt eller inte.
Man får helt enkelt lita till sin magkänsla, den lilla gnutta sunda förnuft man är bestyckad med samt hela tiden sträva efter att ge positiv feedback 10ggr och möjligen lite konstruktiv kritik den 11e gången.
Alla ni som tvekar på om orken finns......jag säger : Självklart ! Hitta rätt fokus och kör !
fredag 11 mars 2011
Long time - no write
det har varit upps and downs. Barnen fick börja träffa och även bo hos sin mamma i början på och i mitten av februari. Det fungerade bättre och bättre.
Dock vägrade hon fortsättningsvis skriva på några boendepapper hos familjerätten. Det blev för Pappan att ta kontakt med advokat och påbörja det.
Detta slutade med att moderskapet bröt ihop igen och har skrämt upp barnen så till den grad att de fått minnen med sig som inga barn ska behöva ha. Åtskilliga resurser är nu inkopplade för att stabilisera deras tillvaro, få kontroll på saker och påbörja fas 2 av processen. Tyvärr kommer detta innebära att de inte får träffa sin mamma på ett tag, max prata i telefon med henne. Men inte än.
Ja, det här vart en pärs av svårjämförliga mått. Ja, det är skittrist att det gick såhär. Men barnen i första rummet och då får ALLT annat stå tillbaka.
Förlåt mina älskade små för att jag inte tidigare såg hur detta kunde blivit. Jag gjorde allt jag kunde för att, i tron om att moderskapet skulle klara av detta bättre än förr, skapa en trygg och säker tillvaro för er med bästa tänkbara förutsättningar. Det sprack, och för detta får jag ta mitt ansvar.
Förlåt min kärlek för att jag inte kan vara mer tillgänglig. Vi vet båda två att man måste prioritera och oavsett hur saker är så kan jag inte prioritera annorlunda. Jag vet också att du om någon förstår detta men det gör mig ont att vi inte fick en vettig chans att bygga på vårt.
Vår tid kommer, jag är säker. Den är bara inte nu.
Dock vägrade hon fortsättningsvis skriva på några boendepapper hos familjerätten. Det blev för Pappan att ta kontakt med advokat och påbörja det.
Detta slutade med att moderskapet bröt ihop igen och har skrämt upp barnen så till den grad att de fått minnen med sig som inga barn ska behöva ha. Åtskilliga resurser är nu inkopplade för att stabilisera deras tillvaro, få kontroll på saker och påbörja fas 2 av processen. Tyvärr kommer detta innebära att de inte får träffa sin mamma på ett tag, max prata i telefon med henne. Men inte än.
Ja, det här vart en pärs av svårjämförliga mått. Ja, det är skittrist att det gick såhär. Men barnen i första rummet och då får ALLT annat stå tillbaka.
Förlåt mina älskade små för att jag inte tidigare såg hur detta kunde blivit. Jag gjorde allt jag kunde för att, i tron om att moderskapet skulle klara av detta bättre än förr, skapa en trygg och säker tillvaro för er med bästa tänkbara förutsättningar. Det sprack, och för detta får jag ta mitt ansvar.
Förlåt min kärlek för att jag inte kan vara mer tillgänglig. Vi vet båda två att man måste prioritera och oavsett hur saker är så kan jag inte prioritera annorlunda. Jag vet också att du om någon förstår detta men det gör mig ont att vi inte fick en vettig chans att bygga på vårt.
Vår tid kommer, jag är säker. Den är bara inte nu.
lördag 5 februari 2011
bara en update
Hej dagboken. Förlåt att jag inte skrivit på länge, det har varit mycket att stå i. Framför allt har min ork nätt och jämt räckt till att ta hand om barnen, jobba och fixa med hushållet. Den lilla egna tid jag fått på kvällarna har jag faktiskt lagt på att inte skriva.
Barnens mamma är hemma igen, och det var nog skönare när hon var . . . inte det. Barnen har fått träffa henne vid några få tillfällen och det har gått bra, men det är massor med andra saker som absolut inte har förändrats det minsta. Synen på hur hon skall jobba t ex . . och där kommer det bli avgörande inte mellan oss själva, inte hos nån rådgivande instans utan antagligen får detta gå till tinget för klubbning. Sad but true . . .
Bra är iaf att ens chef och kollegor hjälper till så mkt de kan, har all förståelse för att jag är sliten och är mer än förväntat förstående. Jag vill gärna gå ner i arbetstid men klarar inte ekonomin kring det ännu. Vi får se... work in progress . .
Jag säger förlåt till barnen flera gånger i veckan. . :( jag har liksom inget val för att jag i vissa lägen faktiskt tjatar på dem, höjer rösten eller liknande. Det ÄR inte meningen att de skall bli mer lidande för situationen än de redan är och jag kämpar som en gaulning med att hålla bästa ton och inte bli uppstressad. Jag har kommit långt jämfört med hur det varit, men än finns det lite att ta igen. Så skall ske - det är Mitt uppdrag.
Barnens "kan-själv"-förmåga har ökat. med massor .. hihi och det är riktgt kul att se dem ta sig an potatisskalning, fönsterputsning och diverse andra saker de själva vill prova. Och de klarar av det med lite eller ingen assistans vilket ju får dem att växa. 3-åringen skalade en potatis åt sig själv idag, 6åringa tösabiten tömmde och laddade om diskmaskinen (visst, det tog sin stund men allt hamnade där det skulle) och storsonen han . . . haha . . fick steka korv och koka makaroner när pappa skulle reparera svårbyggt StarWars-lego . Bara några exempel . . .
Helg. lek. ut i det mysko vädret . . och kramiga småttar.
Tack och hej - Leverpastej !
Barnens mamma är hemma igen, och det var nog skönare när hon var . . . inte det. Barnen har fått träffa henne vid några få tillfällen och det har gått bra, men det är massor med andra saker som absolut inte har förändrats det minsta. Synen på hur hon skall jobba t ex . . och där kommer det bli avgörande inte mellan oss själva, inte hos nån rådgivande instans utan antagligen får detta gå till tinget för klubbning. Sad but true . . .
Bra är iaf att ens chef och kollegor hjälper till så mkt de kan, har all förståelse för att jag är sliten och är mer än förväntat förstående. Jag vill gärna gå ner i arbetstid men klarar inte ekonomin kring det ännu. Vi får se... work in progress . .
Jag säger förlåt till barnen flera gånger i veckan. . :( jag har liksom inget val för att jag i vissa lägen faktiskt tjatar på dem, höjer rösten eller liknande. Det ÄR inte meningen att de skall bli mer lidande för situationen än de redan är och jag kämpar som en gaulning med att hålla bästa ton och inte bli uppstressad. Jag har kommit långt jämfört med hur det varit, men än finns det lite att ta igen. Så skall ske - det är Mitt uppdrag.
Barnens "kan-själv"-förmåga har ökat. med massor .. hihi och det är riktgt kul att se dem ta sig an potatisskalning, fönsterputsning och diverse andra saker de själva vill prova. Och de klarar av det med lite eller ingen assistans vilket ju får dem att växa. 3-åringen skalade en potatis åt sig själv idag, 6åringa tösabiten tömmde och laddade om diskmaskinen (visst, det tog sin stund men allt hamnade där det skulle) och storsonen han . . . haha . . fick steka korv och koka makaroner när pappa skulle reparera svårbyggt StarWars-lego . Bara några exempel . . .
Helg. lek. ut i det mysko vädret . . och kramiga småttar.
Tack och hej - Leverpastej !
söndag 16 januari 2011
Att Sluta är att Börja
Det var inte så svårt egentligen. Har lagt av 2 gånger tidigare men återfallit pga svag karraktär och så vidare bla bla. Ursäkterna för att återta är lika många som rättfärdigandet att INTE sluta.
Nåja, jag har gått och lurat några veckor på vad som hindrar mig att sluta denna gång. Ingenting förutom att det smakar gott att snusa fortfarande. Samtidigt tycker min nya Kärlek ingenting om just detta, således fanns där bara en parameter kvar. Den visade Kärleken upp så fint förra veckan så. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att 10k är mycket pengar per år. På Snus.
Alltså.
Jag behövde lite precis 1 dygn på mig att rekapitulera den mentala verktygslådan från boken jag läste sista sluta-röka-svängen. Hitta mitt mantra, prata med mina närstående inkl kollegorna och sen var det bara göra det.
Slängde sista dosan snus på natten 13:e Januari. Således är det dygn 4 idag. Detta känns så bra så det är fånigt, men samtidigt har det kliat i fingrar och hjärna . . men jag gav mig fan på att inte mata "det lilla monstret" mer . . och så får det bli.
Ser fram emot att Börja få mer pengar över, att Börja må bättre, att Börja det liv man borde Börjat för så länge sen . . . helt enkelt : jag slutade för att Börja. Leva. Igen.
Fast den kloke, eftersmarte och genomvise sa ju : varför tog Nikotinmonstret tag i mig alls ? Det hade ju aldrig behövt slutas med något sådant om man aldrig börjat.
Well, true from all possible aspects. Men också lätt att vara efterklok.
Nae gott folk, det blir till att se detta som att man gått omkring i för trånga skor allt för länge. Det var skönt att ta av sig dem och vifta på tårna igen . . :)
Nåja, jag har gått och lurat några veckor på vad som hindrar mig att sluta denna gång. Ingenting förutom att det smakar gott att snusa fortfarande. Samtidigt tycker min nya Kärlek ingenting om just detta, således fanns där bara en parameter kvar. Den visade Kärleken upp så fint förra veckan så. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att 10k är mycket pengar per år. På Snus.
Alltså.
Jag behövde lite precis 1 dygn på mig att rekapitulera den mentala verktygslådan från boken jag läste sista sluta-röka-svängen. Hitta mitt mantra, prata med mina närstående inkl kollegorna och sen var det bara göra det.
Slängde sista dosan snus på natten 13:e Januari. Således är det dygn 4 idag. Detta känns så bra så det är fånigt, men samtidigt har det kliat i fingrar och hjärna . . men jag gav mig fan på att inte mata "det lilla monstret" mer . . och så får det bli.
Ser fram emot att Börja få mer pengar över, att Börja må bättre, att Börja det liv man borde Börjat för så länge sen . . . helt enkelt : jag slutade för att Börja. Leva. Igen.
Fast den kloke, eftersmarte och genomvise sa ju : varför tog Nikotinmonstret tag i mig alls ? Det hade ju aldrig behövt slutas med något sådant om man aldrig börjat.
Well, true from all possible aspects. Men också lätt att vara efterklok.
Nae gott folk, det blir till att se detta som att man gått omkring i för trånga skor allt för länge. Det var skönt att ta av sig dem och vifta på tårna igen . . :)
onsdag 5 januari 2011
Första stapplande stegen . . .
Projektet "Klara själv" är igång. Man kan säga att det fick sig en rivstart när alla 3 fick varsin legosats att bygga. Storlek efter ålder så att säga. Pappan fick hjälpa minsting en hel del medans store sonen satt och åmade sig över hur besvärligt det var att leta delar. Pappa muntrade uppåt genom att påtala existensen av samtliga delar i den högen som var så fint ordnad framför honom. Det gick sådär för store. Men under tiden pysslade tösan med sitt. Byggde, fixade, fipplade och vips var hon halvvägs. Och så ska man veta att det var första gången hon alls byggde lego efter manual såvitt jag vet. Klart imponerande och även om det blev lite fail med store´s bygge så var det lärorikt minst sagt.
Sedemera fortsatte detta ut i vardagen. Helt plötsligt fann sig barnen fixandes saker själva som de förut inte gett sig inpå. Helt klart nyttigt och dessutom märks det en kvick skillnad i hur de approachar problem.
Ja, storen är lite av ett undantag då eftersom han tycks öppna samtliga utmaningar med att se problemen och inte lösningarna. Dessutom suckas det lite när han inser att han ska göra saker själv, på riktigt. Här krävs lite mer mentala verktyg i längden. Pappa Filur filurar på hur det ska ske . . har några uppslag.
Saknaden efter sin mamma tar ut sin rätt på minsting och tösan mest. Det är lite gråt, lite frågor och massa kramnödighet. Helt ok, man måste få känna och tycka. Bekräftelse och stöd finns det massor av hos pappan och även de enklaste frågorna är ju legitima och ofta även de mest viktiga att prata om.
Ha ! Prinsesspappa får jag titulera mig periodvis. Här måste man tydligen kunna göra håruppsättningar, måla naglar, sminka och sminka av. Fixa och dona så liten tösa blir fiiiiiin prinsessa. För fin måste hon ju få vara, särskilt när det skulle gås på nyårsfest. "Shit" säger pappan, det här var lite nyheter för honom.
Men skam den som ger sig. Man får konsultera lite kunnigt kvinnoskap och suga i sig av tipsen och erfarenheterna. Man kan nog säga att det var en dimension av pappaskapet som kom lite oväntat men samtidigt egentligen naturligt. En tösa måste ju få vara tösa, även hos pappa.
Rutiner, ordning och struktur. Hållbara och repeterbara sådana och en beslutsamhet i ödmjukhet renderar sedan i något som bara kan kallas "Fungerande vardag". Så jädra skönt att ha sådant i bruk. Mjukstartat denna vecka men nästa går vi skarpt och då blir det till att se att det finslipas lite här och där. Inte för att uppnå perfektionism men mer för att i planering och förberedelser undvika pappans stress-trigger no1 . . dvs tiden på morgonen. Är den under kontroll lirar i princip allt annat.
God kväll.
Sedemera fortsatte detta ut i vardagen. Helt plötsligt fann sig barnen fixandes saker själva som de förut inte gett sig inpå. Helt klart nyttigt och dessutom märks det en kvick skillnad i hur de approachar problem.
Ja, storen är lite av ett undantag då eftersom han tycks öppna samtliga utmaningar med att se problemen och inte lösningarna. Dessutom suckas det lite när han inser att han ska göra saker själv, på riktigt. Här krävs lite mer mentala verktyg i längden. Pappa Filur filurar på hur det ska ske . . har några uppslag.
Saknaden efter sin mamma tar ut sin rätt på minsting och tösan mest. Det är lite gråt, lite frågor och massa kramnödighet. Helt ok, man måste få känna och tycka. Bekräftelse och stöd finns det massor av hos pappan och även de enklaste frågorna är ju legitima och ofta även de mest viktiga att prata om.
Ha ! Prinsesspappa får jag titulera mig periodvis. Här måste man tydligen kunna göra håruppsättningar, måla naglar, sminka och sminka av. Fixa och dona så liten tösa blir fiiiiiin prinsessa. För fin måste hon ju få vara, särskilt när det skulle gås på nyårsfest. "Shit" säger pappan, det här var lite nyheter för honom.
Men skam den som ger sig. Man får konsultera lite kunnigt kvinnoskap och suga i sig av tipsen och erfarenheterna. Man kan nog säga att det var en dimension av pappaskapet som kom lite oväntat men samtidigt egentligen naturligt. En tösa måste ju få vara tösa, även hos pappa.
Rutiner, ordning och struktur. Hållbara och repeterbara sådana och en beslutsamhet i ödmjukhet renderar sedan i något som bara kan kallas "Fungerande vardag". Så jädra skönt att ha sådant i bruk. Mjukstartat denna vecka men nästa går vi skarpt och då blir det till att se att det finslipas lite här och där. Inte för att uppnå perfektionism men mer för att i planering och förberedelser undvika pappans stress-trigger no1 . . dvs tiden på morgonen. Är den under kontroll lirar i princip allt annat.
God kväll.
lördag 1 januari 2011
Det Nya Året . .
Det är ett nytt år fullt med möjligheter. Att saker inte blir som man tänkt och planerat hör till vardagen och i rådande läge är detta något som jag och barnen blivit oerhört påminda om. Men det kommer gott ur detta med, det är jag säker på.
Just nu bygger minstingarna koja och hinderbana av lite stolar, filtar och sånt. De verkar absolut ha hittat något som de kan samarbeta kring. Att den store spelar DS är i sammanhanget fullt normalt... :)
Det nya året kommer innehålla en ganska viktig rubrik som får, förhoppningsvis, positiva konsekvener för de små härliga liven. Anpassat till respektive barns ålder och kunnighetsnivå skall vi köra "klarar själv" på så gott som allt. Här ska testas, lösas utmaningar och lyckas med saker på egen hand. Behöver jag berätta varför ? Nä, tänkte väl det.
Den siste curlingföräldern är inte född än, men jag är ju inte en sån heller så det oroar mig egentligen inte. Men nånstan inom mig ropar en röst och säger "de behöver dagliga utmaningar, du kommer vinna massor i längden.".
Kom att tänka på en sekvens från filmen "National Treasure" där N.Cage´s rollfigur påtalar för någon att Thomas Edison behövde ca 2000 försök innan han lyckades få till en glödlampa. Fast han sa också att han inte hade misslyckats 2000 gånger, det var väl snarast så att han kommit på en herrans massa sätt att INTE göra glödlampa på.
Word !
Gott Nytt År för de som inte hört det än.
Just nu bygger minstingarna koja och hinderbana av lite stolar, filtar och sånt. De verkar absolut ha hittat något som de kan samarbeta kring. Att den store spelar DS är i sammanhanget fullt normalt... :)
Det nya året kommer innehålla en ganska viktig rubrik som får, förhoppningsvis, positiva konsekvener för de små härliga liven. Anpassat till respektive barns ålder och kunnighetsnivå skall vi köra "klarar själv" på så gott som allt. Här ska testas, lösas utmaningar och lyckas med saker på egen hand. Behöver jag berätta varför ? Nä, tänkte väl det.
Den siste curlingföräldern är inte född än, men jag är ju inte en sån heller så det oroar mig egentligen inte. Men nånstan inom mig ropar en röst och säger "de behöver dagliga utmaningar, du kommer vinna massor i längden.".
Kom att tänka på en sekvens från filmen "National Treasure" där N.Cage´s rollfigur påtalar för någon att Thomas Edison behövde ca 2000 försök innan han lyckades få till en glödlampa. Fast han sa också att han inte hade misslyckats 2000 gånger, det var väl snarast så att han kommit på en herrans massa sätt att INTE göra glödlampa på.
Word !
Gott Nytt År för de som inte hört det än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
