När man som minst anar...

. . . så kommer den. Känslorna, kärleken och fjärilsattacken på magregionen.
Kvinnan jag träffat får mig inte bara att skratta och le hela dagarna, det är även fantastiskt att få höra att man är bra som kille, pappa och människa. Den sortens bekräftelse som till vardags saknats i mitt liv i många år nu är tillbaka. Och det kom när man minst anade det, när jag absolut inte förväntade mig att det skulle dra igång.
Fast å andra sidan, väl här är det utan någon som helst tvekan värt att bara släppa taget, åka med och låta sig hänföras, njutas och stimuleras. De få irl-vänner jag berättat för har bara sagt en sak som svar på mina långa utsvävningar..." Du förtjänar detta, sannerligen!" Något jag kanske själv förnekar men samtidigt försöker förlika mig med. Att jag faktiskt har rätt att träffa någon som verkligen uppskattar mig för den jag är, för det jag gör och säger och dessutom får lika mkt tillbaka. Allt detta är kravlöst, inga pretto-fasoner och ingen mätning i hur många gånger man gett något utan att få tillbaka. Den tiden är förbi, och det får mig att sträcka på mig, skina upp och bara le. Le på ett sånt sätt att folk man möter på stan faktiskt stannat till och säkerligen undrat "vad sjutton är HAN så glad över, det är -15 grader och snöblåser från vänster. Julen kommer och all stress med den och den där tokfan går omkring och flinar..." . . . . och om de bara visste varför skulle de säkert traska vidare och säga "lucky bastard" lite längre fram.

Ja, jag har haft enorm tur att träffa henne, just nu, just här. Våra vägar korsades i något så vardagligt så jag knappt törs skriva det, men i det mötet började något.

Ett parallellt konsensus är att nätdejting är bullshit i längden, ingenting jag kommer testa på något mer. Det är waste of time och byggande av förväntningar som ändå int uppfylls. Det är bättre att träffa folk på riktigt från start och sen ta det därifrån.

Från en lycklig och glad själ
Trevlig 2:a advent !