Första stapplande stegen . . .

Projektet "Klara själv" är igång. Man kan säga att det fick sig en rivstart när alla 3 fick varsin legosats att bygga. Storlek efter ålder så att säga. Pappan fick hjälpa minsting en hel del medans store sonen satt och åmade sig över hur besvärligt det var att leta delar. Pappa muntrade uppåt genom att påtala existensen av samtliga delar i den högen som var så fint ordnad framför honom. Det gick sådär för store. Men under tiden pysslade tösan med sitt. Byggde, fixade, fipplade och vips var hon halvvägs. Och så ska man veta att det var första gången hon alls byggde lego efter manual såvitt jag vet. Klart imponerande och även om det blev lite fail med store´s bygge så var det lärorikt minst sagt.

Sedemera fortsatte detta ut i vardagen. Helt plötsligt fann sig barnen fixandes saker själva som de förut inte gett sig inpå. Helt klart nyttigt och dessutom märks det en kvick skillnad i hur de approachar problem.
Ja, storen är lite av ett undantag då eftersom han tycks öppna samtliga utmaningar med att se problemen och inte lösningarna. Dessutom suckas det lite när han inser att han ska göra saker själv, på riktigt. Här krävs lite mer mentala verktyg i längden. Pappa Filur filurar på hur det ska ske . . har några uppslag.

Saknaden efter sin mamma tar ut sin rätt på minsting och tösan mest. Det är lite gråt, lite frågor och massa kramnödighet. Helt ok, man måste få känna och tycka. Bekräftelse och stöd finns det massor av hos pappan och även de enklaste frågorna är ju legitima och ofta även de mest viktiga att prata om.

Ha ! Prinsesspappa får jag titulera mig periodvis. Här måste man tydligen kunna göra håruppsättningar, måla naglar, sminka och sminka av. Fixa och dona så liten tösa blir fiiiiiin prinsessa. För fin måste hon ju få vara, särskilt när det skulle gås på nyårsfest. "Shit" säger pappan, det här var lite nyheter för honom.
Men skam den som ger sig. Man får konsultera lite kunnigt kvinnoskap och suga i sig av tipsen och erfarenheterna. Man kan nog säga att det var en dimension av pappaskapet som kom lite oväntat men samtidigt egentligen naturligt. En tösa måste ju få vara tösa, även hos pappa.

Rutiner, ordning och struktur. Hållbara och repeterbara sådana och en beslutsamhet i ödmjukhet renderar sedan i något som bara kan kallas "Fungerande vardag". Så jädra skönt att ha sådant i bruk. Mjukstartat denna vecka men nästa går vi skarpt och då blir det till att se att det finslipas lite här och där. Inte för att uppnå perfektionism men mer för att i planering och förberedelser undvika pappans stress-trigger no1 . . dvs tiden på morgonen. Är den under kontroll lirar i princip allt annat.

God kväll.