fakking fejsbuck

Sent påkommet det vet jag. Måste varit bromsolja i tankeflödet under hösten...... Jag har kanske registrerat detta tidigare och möjligen yrat med nån kompis om saken. Men det slog mig på allvar i helgen när barnen var hos moderskapet hur lite Facebook betyder egentligen. För mig. Jag kände inte ens behovet av att logga in mer än en kortkortis på lördagen. Det är inte DÄR livet är eller bör vara enligt min åsikt. Men det förundrar mig bortom vett och förstånd hur alltför många tycks finna absoluta behov av att rapportera allt de gör, alla ställen de är på och precis vad som sker i varje given sekund. Man ska checka in, gilla, tycka, lägga ut bilder på någon familjemedlems strumpor och ha en app (eller flera) och helst en s k smartphone så man kan sitta på pendeln eller tunnelbanan och effektivt plöja igenom alla kompisars senaste aktiviteter, tycka till om någons fullkornsfrukost och såklart låta samtliga veta att Grön Linje dras med förseningar på förkastliga 2 minuter !
Finns detta behov verkligen, eller är det skapat ? För mig är Facebooks enda syfte att kunna hålla normal kontakt med personer som av olika skäl inte finns geografiskt nära för en spontanfika. Visst kommenterar jag ibland på folks statusar, och självklart skriver jag en och annan uppdatering själv. Men mer och mer känner jag att det inte är värt tiden att sitta inloggad eftersom jag rent krasst inte vill lägga ut hela mitt liv på nätet och absolut inte vill veta allt om alla som de skriver där.

Läste på ett forum om en kille som på fullaste allvar undrade om han och hans tjej kunde fortsätta vara tillsammans av den enda orsaken att han ville ändra deras relationsstatus men hon vägrade. Hans argument var att det var viktigt att stå som "tillsammans med *namn*" på facebook, annars kunde det ju lika gärna vara. Jag hoppas tjejen bankade vett i virrpannan verbalt ... :)

Och nu är det även såhär att de senaste s k uppdateringarna som admin på facebook gjort inte uppskattas. Från att ha varit hanterbart och användar-ok har det övergått till något som jag uppfattar som vad facebook-admin vill att vi skall göra. I förlängningen styr de alltså oss åt något som vi kanske inte själva vill, men eftersom vi redan är snärjda där är det bara att hänga med tåget eller hoppa av. Det finns ingen pause-knapp, ingen ångervecka eller ens chans att tycka till på förändringarna. De bara sker.
Vi förpassas till lakejer under amerikanskt totalkontroll och DET i sig är något jag absolut värjer mig emot.

Fakking fejsbuck har försnillat sin användarvänlighet för mig, och när jag väl hamnat i obstinat-läge finns ingen återvändo.

Det blir städning bland vänner, rensning av de få foton som är där och de som vill ha kontakt med mig får väl ringa eller smsa då. Det är, bortsett från denna blogg, inte så att jag är särskilt anonym... :)

Någon sa : Finns man inte på fejsbuck finns man inte.
Hoppsan, då har jag ingen bror....