sila elefanterna, släppa myggen

Jag vet inte vem som sitter på svaret, men frågan lyder ändå : hur orkar man tjafsa och ställa till väsen om småsaker, när helhetenär så ofantligt mycket viktigare ?

Det yras om en slant hit, en peng dit. Som undertecknad då såklart skall betala. Men blundar man tillräckligt hårt ser man inte / vill man inte se de skulder man själv sitter på. Som t ex underhåll för barnen i 5 månader. Eller som jämförelse är utgifter för barnen (som skulle tagits av henne enl ö.k) uppe i nästan 34st Happy Meal. Men DET är oviktigt enligt denne fantastiske manipulatris. För bara man vänder lite på saken, vrider om fakta lite och applicerar en skvätt egocentrering så är ju saken klar : man iinbilla sig att slippa undan ansvar !
Steg 2 är nästan så självklar att den knappt behöver skrivas (fast jag gör det ändå). Man förpassar allt ansvar på motparten med hänvisning till det påstådda läget i fas 1. Därmed är det ännu enklare att blunda för sanningen, att missa fokuset på barnen och helt och hållet rättfärdiga sig själv. Och i slutänden är det ändå barnen som blir lidande ! :(

Det finns en diagnos för detta, och som anhörig till personifieringen av denna diagnos är den värld jag lever i just nu värre än pest, askmoln och akut halsont på samma gång. Fy för böveln !