Sanningsfrisörskan

Sanningsfrisörskan i kvarteret där jag bor
Hon snackar bort sig, och hon väljer vad hon tror
Allt går att ändra så att favören ligger kvar
man ska beskylla , och kasta skit på den man har

På morgon när hon vaknar ljuger hon en liten sväng
lika bra att hitte på nåt om dålig säng
Vem kan hon för detta beskylla tro
Hon tar sitt ex som vanligt så hon får ro

....
ett lite lamt försök att skriva om texten till "Snabbköpskassörskan" ..
nåja, det är på så vis att samarbetssamtalet hos familjerättsenheten gick sådär. I och med det var första gången behövdes väl ge en bild av läget för dem med. Och där är Sanningsfrisörskan i sitt absoluta esse ! Hon har framställt samtliga saker, händelser och måenden som om jag är den som bär det totala ansvaret för hela relationshaveriet.
Hon t o m lade ansvaret för sitt mående, behovet av terapi och sånt skit på mig. "han trycker ner mig psykiskt så hårt att jag inte orkar längre när han jämt bråkar med mig, alltid kräver en massa av mig men aldrig kan ge något tillbaka".....
Hon utelämnar medvetet viktiga saker hon själv gjort/sagt i alla situationer vilket fick till följd att hon försöker visa på bilden av att hon är den gode och snälle och jag undantagslöst är ond, elak och bråkig. Vid några tillfällen gavs jag läge att svara / förklara och det gjorde jag sakligt, icke-anklagande och på ett sätt som måste ha uppfattats som att jag står för min del av problematiken. För delaktig är jag ju, tveklöst.

Mycket tid lades till att kartlägga problem och möjligheter med Sanningsfrisörskans arbets- och studieupplägg. Hon fick förklara sig, snacka bort alla möjligheter att ändra på saker och satsade allt på att vidhålla sin linje om att hon arbetar som hon gör och det skulle bara accepteras av barnen och mig.
Barnen ja. Är inte De den centrala punkten ? Borde det inte vara kring dem och deras allt ska handla om i förlängningen ? Jo självklart. Och åter träder Sanningsfrisörskan in och slätar över mina uttalanden om umgängestid, deras uttryckliga önskan om att få spendera tid med mamma på helger. Hon anser att vardagar och helger är samma lika. Att man gör saker med barnen är det viktiga, inte när den spenderas med dem.
Det tycks inte alls vara av intresse att SE hur barnen har det i sin vardag. Denna totala rörighet kring boendet, överlämningar, aktiviteter och så vidare. Jag och handläggarna var rörande överens om att det måste till ett schema, en ordning, en struktur. Det enda hon sa då var :
- Ja, men jag MÅSTE jobba så här eftersom min ekonomi rasar annars. Studiemedlen är inte utbetalda än och jag har inget val.

I en omgång där jag faktiskt fick komma till tals, sade jag klart och tydligt att jag ända sedan förra året varit fullständigt insnärjd i hennes arbetsschema. Jag och barnen har fått anpassa hela våra liv efter henne, och det är inget jag har valt. Hon kom en dag i höstas och sa "jag ska jobba såhär, lev med det"...Men det är färdigt med det nu. Jag har aldrig och tänker aldrig acceptera att 52 helger / år är bokade av henne för "Jobb" och sen ska världen, barnen och jag dansa vackert kring detta.
I slutänden tvingades hon med hjälp av ledande frågor från handläggaren erkänna att hon var mkt beroende av mig för att få detta att gå ihop. Alltså är det också hennes skyldighet att komma med ett förslag på hur detta skall lösas. För lösas ska det och jag har ingen lust att dra detta till nästa instans...då förlorar barnen än mer än de redan gjort.

Nu ska vi tillbaka dit om 3veckor. Det ska bara gå framåt och jag tänker driva på min linje.

Förstår bara inte hur man kan ha mage att anklaga mig för allt, fullständigt blunda för sin egen delaktighet och dessutom ljuga så hårt om saker så man tror på det självt. Helt out of concept....