. . . anklagad

Det sägs att jag är:
- roten till allt ont.
- den som fått allt att gå dit pepparn växer, ända sen start.
- ansvarig för andras mående.
- elak, manipulerande och en kategorisk lögnare
- den som riggar allt så att det slår negativt mot henne
- en tjuv
- en hotfull person
- ovillig till samarbete
- i behov av psykisk vård
- den som bestämmer allt. Andra skall bara stå i rad och göra honör.
- en man som förtjänar ett liv i helvetet, räknat från nyss
- den som olovligen undanhöll barnen från henne under mer än 1 månad.

jag är också :
- den hon levde med, skaffade barn med och delade allt med
- den man hon sa sig älska, men inte kunde visa det.
- av med många vänner då dessa försvann när de förstod hur och vem hon var.
- för snäll för mitt eget bästa
- den som alltid ställer upp när någon ber om hjälp.
- den hon förlitade sig på skulle lösa alla saker som hände. Även om de var skapade av henne.
- den som stod där för barnen när "det svarta hålet" öppnade sig.
- den som kan hålla ett löfte
- en man som står för den jag är, även om det inte gillas av andra.

Den jag har blivit är inget att skämmas för. Jag trivs med mig själv och de jag umgås med har inga problem med det. Att veta att man fattat rätt beslut längs vägen stärker såklart, men man måste vara starkare än mätbart för att stå ut med anklagelser av den sorten jag får höra nu. Dessutom lögnerna inför barnen, skitsnacket i sociala ringen samt hennes flykt från ansvar för barnen och deras saker . . . . skapar en enorm känsla av uppgivenhet och maktlöshet.
Men väver man in i resonemanget att hon ÄR sjuk, och diagnosens karaktäristik gör detta förklarbart, infinner sig lite av en lättnad. En lättnad som inte helt tar över, då nya anklagelser och påståenden strax tar vid.

Jag undrar, när tar detta slut ? Gör det någonsin det ?
Kommer man aldrig att få ro i själen och genuint känna att livet faktiskt är så bra som det borde få vara ?

Glad Valborg !