vem sam- och vem -arbete ?

Semestern tog verkligen slut med besked. Regnet öste ner sista helgen så badandet utbyttes mot legobyggen, film och busmys inomhus istället.
På måndagmorgonen lämnades älsklingarna över till sin mamma. Dock tog det inte mer än nån timme innan det kom tjafsiga telefonsamtal och sms från den sistnämnde. *suck*.
Kan man inte få EN enda stund lugn och ro? Det känns så tråkigt och onödigt att ständigt behöva kämpa för att samarbetet ens ska gå på grundnivå.
SAMarbete
Ordet säger ju sig självt i innebörd. Enligt alla tolkningar möjliga är det en gemensamt bedriven kommunikation där man strävar efter synsätt och handling som tar hänsyn till och anpassas efter fler än en människas behov, tid och tilltänkt verksamhet.

Hur svårt ska detta behöva bli ? Skall det nödvändigtvis behöva kännas som att en kämpar FÖR och den andre EMOT ?
jag vet i alla fall vad jag vill och står för, vilka som utgör den centrala delen i mitt planerande.
Barnen.
Det spelar eg. ingen roll vad som ska ske, min första tanke är "hur görs detta med minsta påverkan på barnen" alternativt "med barnen satta i mitten, vad är lösningen på problemet?".

Varför skriver jag då detta tro ? Är jag den svåra att samarbeta med ?
Jag har vridit och vänt på detta. Synat mig själv i sömmarna så hårt att sömmarna snart spricker av blickar allena, och det enda jag kan komma på är att OM jag verkligen strävat efter ett saboterat samarbete (således hade det blivit särarbete för envar av oss *s*) så hade det sett helt annorlunda ut i barnens tillvaro, i min tillvaro och definitivt i barnens liv.
Jag har ända sen skilsmässan blev aktuell varit förstående och tämligen anpassad till hennes liv där arbete bedrivs på helt tossiga tider (sett ur barn och makes perspektiv såklart). Själv ser hon bara fördelar vilket för mig är helt ute i sneseglarens spår kan jag säga.

Nu vägrar barnens mamma att ens se på saker ur nåt annat perspektiv än sitt eget. Det är hennes och hon som centreras i diskussioner, men med bortförklaringen "min ekonomi" och "för barnens bästa" för att rättfärdiga en schemamässigt kaos hos barnen, marionett-känslor hos undertecknad och hon själv står mer eller mindre "fri" att jobba när hon vill, kan och orkar.

Nu är det inte dött lopp för det. Jag har successivt i varje diskussion lyft frågan om barnens schema, min tid och min plats i hela det s k samarbetet. Jag vägrar vara styrd och tvingad till anpassning till 100% av hennes självpåtagna arbetsschema. Ingenstans i det förgågna har jag accepterat detta som "Den Slutgiltiga Lösningen" på hur man som småbarnsföräldrar lägger upp livet för barnen.
Nu möts jag av konstant motstånd. Argumenten varierar inom vissa gränsen. Från "ekonomi" till "jag har ingen barnvakt". Ständigt dessa krav på att JAG ska "ställa upp" för henne för att hon ska kunna leva.
Jag är inte ansvarig för hennes ekonomi, hennes jobbschema eller hennes utgifter. Det är hon själv som bär detta och således måste hon också lösa sina egna problem, inte projicera dem på mig och sen försöka sitta stolt på stolen och tycka att livet är som det ska vara.

Min actionplan är solklar. Steg för steg ökar mitt tryck på henne att ta tag i och planera arbete, studier och tid med barnen. Att inte bara kallt hävda "jag måste jobba såhär" för då minsann kommer jag också börja jobba. Helg. Med vad fan som nu finns tillgängligt.
Om inte annat för att dra in de där extra pengarna som man kan ha kul för.
Och såklart för att påvisa att när man drivit mig för långt in i ett hörn och inte är beredd att samarbeta, då tilltar de medel som inte alltid kanske ter sig så schyssta men som blir nödvändiga för att alls överleva.
Överleva måste jag. Jag har barnen att inte bara överleva till, de har ju rätt till en pappa i närvaro, som är i balans och som kan ge dem envar kärlek, omvårdnad och stimulans. Den pappan kan inte vara förtryckt och nedvärderad i allt han gör av deras mamma.

Orkade du hit ?
Tack i så fall.
(skriv gärna en kommentar, behöver nog feedback)