Minst av allt jag. Många gånger blir jag upprörd och arg. För många gånger.
Försöker så gott jag kan att inte låta det gå ut över barnen oavsett hur de beter sig. Det är det svåraste som finns, det sätter alla tålamodsmolekyler på prov. Ändå har jag idag en relation med mina barn som jag själv ser som kärleksfull, bra och fungerande.
Vad som däremot är enerverande är att jag trots allt jag gjort för deras mamma genom åren, all anpassning och allt samarbete ändå får skiten. Varenda gång det ska fixas något så blir det på mig, för hon hittar på nån orsak att inte göra det / inte hinna / inte "veta" hur man gör.
Eller som nu, när hon tar på sig jobb en vardagkväll trots att dottern ska till läkaren på dagen, sonen har fotbollsmatch (och hon inte varit och sett mer än en hittils i år) och vid protest från mig lik förbannat får stå där med skiten kvar när hon vräkt ur sig allt illa hon kan komma på. Ignorerat sms, slängt på luren när jag försökt ringa.
Jag BEGRIPER inte hur man kan bete sig så illa mot den som stått vid sitt ord i varenda läge när det handlat om barnen. Aldrig svikit dem eller bokat av något "för att det inte passar jobbet". Förhandlat till sig att gå tidigt ibland på jobbet för att hinna med barnens aktiviteter när det kommer jobb för henne.
Det framstår för mig som fullständigt klart att jobb och annat går före barnen. Viktigare saker finns och när det då i affekt kastas i ansiktet på mig "bra, ta då barnen 100%" blir jag ledsen, bedrövad och sårad för att barnens mamma väljer att inte vara med. Och dessutom lär ägna resten av livet åt att skylla det hela på mig.
Barn har rätt till två föräldrar, men vad gör man när en förälder inte vill ??
Det osar gnäll, bitterhet och negativitet om dagens inlägg och jag hoppas jag är ursäktad för just det. Vissa gånger orkar inte ens jag stå emot dessa känslor tyvärr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag säger som jag gjort till dig några gånger - hon gör det för att hon kan. Hon tar dig för given. Och nej, självinsikt verkar det inte krylla av där.
SvaraRaderaOch nej, man kan inte tvinga en förälder som inte vill ha kontakt med sina barn. Bara finnas där när det sker.
Det du helt klart behöver göra är att räkna bort henne från din planering och liv. Hon finns inte och gör hon det är det en bonus... Men hon kan heller inte dyka upp som gubben ur lådan efter lång frånvaro, det kommer barnen reagera negativt på.
Så det är dags att kontakta FR, FK, skatteverket. Först familjerätten för tidsbokning, sen mantalsskrivningen, så barnen är skrivna hos dig. Det lär inte bli svårt att få igenom om du gör ett utdrag över var de haft sin huvudsakliga dygnsvila.
No more Mr Nice Guy. Nog är nog. Eller? Kommer du ta tillbaka situationen som den är om hon bara dyker upp på läkarbesöket och beter sig lite humant? Igen?
Jag vet att gränser är flytande men när botten är nådd så är den.
Lycka till! Kram!
/K