Kärleken från ett barn . .

. . är aldrig fejk. När man tillslut får ihop livets pussel på gräsrotsnivå så att man kan ta dottern på egen aktivitet bara hon och jag, fick jag åter uppleva hur det är att få denna obegränsade, fullständiga och komplett äkta kärlek ett barn visar.

Glädjen i hennes ögon när hon förstår att det bara är hon och jag. Ingen lillebror, ingen storebror. Inga andra...hon bestämmer hur många gånger vi ska åka rutschkanan, hur länge man ska vara kvar där i badhuset och såklart även vilken smak på glassen det ska vara efteråt.

När vi sedan gick hand i hand mot bilen, strålar lyckan hos henne och hon säger "pappa, jag älskar dig!"
Det var inte långt till tårar då vill jag lova.
Vi passade dessutom på att handla lite kläder till henne sen, en av de andra sakerna jag känt jag velat göra men inte kommit iväg på. Hon valde, provade, valde igen och hade sig. Helt tålamodsfullt stod pappa och tittade på tösabiten när hon studsade omkring i butiken och hade klänning på klänning med sig i provhytten (man måste prova där, det gör vuxna *s*)

I bilen på väg hem fick jag gång på gång höra hur glad hon var att vi gjort detta, hur hon ville vi skulle göra om det snart och att jag är den bästa pappan som finns och att hon älskar mig jättemycket.

Jag kommer leva gott på detta, jag fick en god portion pappa-ork och det var underbart att få göra detta. Gäller bara att ge storebror och lillebror lika mycket av mig, och att det går att ordna det omvända för dem och deras mamma. Kan vi hjälpas åt att ordna och fixa sånt här är det win-win för barnen och oss.

Ett barns kärlek är så äkta som den går att få. Ve den förälder som inte ser och förvaltar detta, ve den som inte ger all sin kärlek tillbaka.