Hur man än vänder sig . . .

. . . har man ändan bak.

Efter skilsmässa och flytt har saker som tidigare var lite mindre tydliga blivit formligen glasklara. Som exempel det här som jag kommit att kalla Onöjdhets-doktrinen.
Enkelt utryckt går den ut på att vad som än sker, vad jag än gör så skall detta inte passera utan negativ kommentar av nåt slag.
En lista på exempel får faktiskt inte plats här. Den skulle fylla spaltmeter nedåt. Men likväl är det ett faktum att min f d fru inte låter sig göras belåten till fullo. Där finns alltid ett "men" när hon har fått en present, när man arrangerat en aktivitet eller när man kommer överens om hur man skall göra i en viss sak. Eller när hon ber om hjälp och man är snäll nog att göra sitt bästa för att möta det önskemålet.

Igår var en av mina få lediga kvällar jag har. Flängde omkring på e.m med möte på sonens skola och sen till en träning han hade. Mitt i detta sms:ar Hon och frågar om hon kan ta extra jobbpass imorgon kväll (dvs idag då). När jag frågar om tider får jag svar, värderar det i hur min jobbplan ser ut och svarar henne att det går bra, men jag behöver jobba sent så vi får göra en habrovinkel med barnen.
Där kom motståndet. "Varför ska du göra så? Det är väl bättre att du kommer hem i tid så barnen får somna hos dig ?".
Försökte förklara för Henne att det ju är så upplagt att jag också har arbetstider att förhålla mig till, och har jag minskat dem en dag är dealen med jobbet att de skall kompenseras dagarna efter. Därav att jag behöver jobba sent. Det kom en suck, det kom ett stön och sen "ja ja".
Då kunde jag inte hålla mig så det var ju bara skjuta direkt : Ville du att jag alls skulle hjälpa dig eller ska jag skita i det ? "

Det är det är jag menar. Hur jag än vänder mig sitter min rumpa bakåt, och Hon försöker hela tiden smälla till den.
Hon tänker dock inte på att när hon försöker göra det så minskar saldot på "hjälp-kontot" . . . där är snart tomt . .